 |
LITTERATUR & POESI
Artikel
av Kjell Ekborg
publicerad 18 jul 2007 kl. 23.08:
Sorlet har tystnat
Sorlet har tystnat.
Bruset är dött. Natten börjar göra sitt intåg, men fortfarande är han kvar. Han orkar inte längre med de slitna marmortrapporna.
Sorlet har tystnat.
Bruset är dött. Natten börjar göra sitt intåg, men fortfarande är han kvar. Han orkar inte längre med de slitna marmortrapporna.
Detta har varit hans liv under drygt trettio år och nu klarar han inte längre av det.
Han har försökt med allt men misslyckats, och alla ser på honom med ögon som kastar ut sylvassa is-kristaller.
Imorgon blir det annorlunda.
Han har inte avslöjat någonting, men annorlunda ska det bli.
Mycket annorlunda!
Här började allt för många år sen och då var han firad. Nu finns det inget kvar att fira.
Med hasande, liksom skidande, steg vandrar han uppför de trötta marmortrapporna till sal 8 och klass 9A för en lektion i matte.
Under armen vilar hans en gång bruna portfölj och i den ligger böckerna - hans trygghet.
Luggslitna böcker.
Han har ingen brådska då han vet att ingen saknar honom, och han har idag ingenting att lära ut. Nu tvekar han - kanske lyssnar ännu en handfull elever.
De andra gör hans dag till natt och gårdagens spel-regler är stendöda.
En marmortrappa till, sen börjar det igen.
En lång dag.
En dag där tårarna göder hans veckogamla skägg - ett askgrått skägg.
En dag som alla andra dagar, men imorgon ska allt bli annorlunda.
Mycket annorlunda!
Han föddes under kriget. Mörkläggning var beordrad, och ljusfattigt blev hans liv. Han drömde om en annan värld, där allt skulle bli annorlunda.
Där skulle han visa upp sig som ett fång "Jungfru Marie nycklar" på sommarängen.
Alla skulle titta på honom. beundra honom. ge honom applåder.
Inte skratta åt honom.
Vintern kom och ängen täcktes av is och snö, och när våren visade upp sig i början av april fattades orkidé-erna på sommarängen.
Nu visade kornvallmon upp sin glans vid vägkanten och kanske tittade någon, men ingen gav honom applåder. istället skrattade många .
En blodröd vallmo som inte tålde vinters salt och på vårkanten var vägkanten öde som en nedsläckt dans-bana.
Nu lyste maskrosens gula sken upp asfalten men ingen tog hänsyn till att han stod där, och en dag var han också borta.
Nu skulle det bli annorlunda.
Mycket annorlunda!
***
Efter dryga tio minuter är alla på plats.
- Ta upp era matteböcker!
- Du tror väl inte att det är några malajer du komm-enderar. Mina böcker är försvunna. Stulna.
- Du får följa med i uträkningarna på tavlan.
- Jag behöver snabbt gå på toan, hojtar en uppnäst tjej med ring i näsan och en pinne i tungan.
- Jag ser helst att ni gör era toabesök under rasten. Du kan gå och resten håller nu käften.
- Hur gammal är du egentligen farbror Arvid?
- Kan du Ebba gå fram och räkna ut vad X blir i ekvationen 4X - 12 + 4 = -2
- Ebba, jag gav dej en uppgift.
- Jasså!
- Någon?
- Räkna själv gubbe!
- Hanna?
- Svaret är X= 1,5
- Bra Hanna!
- På onsdag blir det skrivning och jag ber er speciellt läsa på sidorna 35 till 57.
- Tror du inte vi har annat att göra, kom det från Erik som frös om huvudet och hade halsont. Kanske hade han också "spring i benen" då dessa tryggt vilade på bänklocket.
***
Överrocken gömmer effektivt Arvids skrangliga kropp och hatten täcker hans begynnande flint.
Inneskorna har han bytt till kängor och de passar bra en isig vinterdag.
Nu ska allt bli annorlunda.
Mycket annorlunda!
Den blå spårvagnen döljs effektivt i snöyran och föraren har inte en chans att bromsa.
När ambulansen kör därifrån med skrikande sirener, blir det kvar en snöängel på marken.
Ett stjärnfall gråter och stjärnhimlen sluter sig för att aldrig mer öppnas.
En annorlunda snöängel.
Mycket annorlunda!
Kjell Ekborg
*******************************************
|
