Sorgset susar skogen i den mörka natten vittrorna flyr undan irrblossen Skepnaden famlar fumligt osäkert stigen fram svärande mumlande för att hålla skräcken borta
Det kompakta taket av mörka moln skyddar stjärnor och måne huttrande och vilse söker han trygghet sätter sig med ryggen mot en kraftig stam ögonen irrar nervöst skräckslaget från sida till sida
Där!
Där är de igen!
Två onaturligt lysande ögon stirrar oblinkande oavbrutet orörligt rakt på honom!
Han orkar inte resa sig bestämmer sig för att vaka ut natten stirrar in i ögonen
en hel
evighet
Thomas Laurits Aabo, onödig
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
