Jag satt vid köksbordet och min första impuls var "hjärtinfarkt eller aortaaneurysm, det är bara att välja, nu dör jag. Ring efter ambulans, människa, eller lägg dig ner med händerna för bröstet och skona omgivningen från att hitta dig som hög!"
Jag satt kvar. Någon minut tickade iväg, tror jag. Hur gör man? Ringer 112. Jag sträckte mig efter telefonen. Det kändes väl drastiskt. Förresten vill jag bli kremerad. Bränn skiten!
Smärtan spred sig genom bröstkorgen och ner i buken. Jag tryckte två fingrar mot halsen och, jodå hjärtat pickade på som vanligt. Hjärtat saknar hjärta, det hade inte fattat. Nu dör jag!
Något plingade till, och jag som var upptagen med att dö. Så världsligt, så oviktigt. Jag svarade inte. Ett barn skrek ilsket nere på gatan. Nu slipper jag i alla fall gå till tandläkaren.
Just då slet sig en rap. En kudde med luft punkterades och smärtan bedarrade. Jag tittade mig omkring. Köket såg ut som vanligt. En apelsin och tre äpplen i fruktskålen.
Ta två Losec, sa någon i andra änden av luren, långt där borta på sjukvårdsupplysningen. Jag knaprade lydigt, och livet fortsatte utan att höja på ögonbrynen fler gånger. Men i huvudet snurrade en gammal Ulf Lundell-dänga; "e jag dö då e jag dö med stövlar på".
Karin Edvall, författare, ständigt på upptäcktsfärd i tillvaron
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
