POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel av Rolf Nilsson publicerad 1 okt 2010 kl. 10.13:

Hemlös
Foto: Wikimedia Commns/Matthew Woitunski by CC 3.0

Socialen ofta kallsinnig till hemlösas tragiska öde

"Det som skulle behövas är ett gemensamt stöd som det idag saknas former för, ett stöd som utgår från en odelad vilja att värna om dessa grundläggande demokratiska värden för alla, oavsett hur individen ser ut eller beter sig..."
Orsakerna till att en människa blir av med sin bostad kan vara många, men det ligger inte sällan en personlig tragedi i bakgrunden. Det kan vara skilsmässa, dödsfall eller arbetslöshet.

Det finns nog lika många anledningar till hemlöshet som det finns hemlösa. Oavsett vilka, leder ofta dessa anledningar till att en person som blir av med bostaden tappar omgivningens förtroende. Värdar, arbetsgivare och andra överger dig.

Så länge du har stöd av din omgivning kan du klara dig någorlunda men stödet försvinner oftast i takt med att vi andra inte orkar eller vill förstå. Då känner man sig sviken.

Skam och skuld blir till vrede. Många har behov att stilla och dämpa detta inre kaos med alkohol eller andra droger. I den stund du kliver in på socialkontoret blir all din skam och all din maktlöshet under ritualiserade former "självvald".

Ditt beroende av systemet blir i den här situationen oftast mycket kränkande. Där finns nämligen gigantiska nätverk bestående av olika sorters organisationer som just upprätthålls endast på grund av att du är utsatt. Dina förhoppningar om att få hjälp tillbaka till ett fungerande liv och till ett eget hem grusas relativt omgående.

Oerhört många vittnar om denna erfarenhet av det sociala och andra hjälporganisationer. Dessutom har en skrämmande stor skara hemlösa erfarenheter av att när det någon gång har fungerat så är det just det sociala som ofta slår undan benen för dem genom uteblivna hyror och insatser som snarare stjälper än hjälper. Det mesta sker utifrån rigida regelverk och maktfullkomliga attityder.

På ett plan är vi alla delaktiga till att detta får pågå eftersom vi inte kliver fram som medmänniskor när vi ser att någon hamnar utanför. Vad händer med oss människor när vi låter någon annan ligga och dö på gatan? Fler och fler röster höjs med frågan om att detta på något sätt skulle vara inbyggt i vårt system som ett sätt att hetsa den arbetande delen av befolkningen: Medvetet eller omedvetet?

Andra säger att detta är ett naturligt led i vårt konkurrensinriktade samhälle. Ytterligare andra menar "Människor har alltid slagits ut och så kommer det
alltid att vara".

Samtidigt talar vi oss varma för viktiga värden som demokrati och allas lika värde, vi inrättar myndigheter som ska kämpa mot diskriminering, vi skaffar oss ställföreträdande avlönade representanter som på pappret och utåt sett förväntas förvalta vårt gemensamma ansvar. Inget händer.

Det som skulle behövas är ett gemensamt stöd som det idag saknas former för, ett stöd som utgår från en odelad vilja att värna om dessa grundläggande demokratiska värden för alla, oavsett hur individen ser ut eller beter sig, har för meriter eller förmågor, ett stöd som inte är knutet till något eller några konkurrerande särintressen, som religiösa, politiska eller ekonomiska.