Det är inte alltid jag är på min vakt, beredd på musikaliska käftsmällar. Nu har det hänt igen och även om boxarhandskarna denna gång var av rosa sockervadd har jag blivit totalknockad. Det är obeskrivligt skönt.
Det närmaste dygnet kommer jag att lyssna mig kräksjuk på den där låten som drabbade mig igår morse och fick mig att snorböla som Helena Bergström. Jag vet att det blir så, men det är helt i sin ordning. Det är som att frossa i sig kall och spritsig apelsinsorbet, man måste skynda sig att njuta innan den blir varm och jolmig.
Om ett år eller två, när jag klarar av att lyssna på den igen, så ska jag minnas våren 2003 som en kylslagen weekendtur till Gotland med gamla tjejkompisar. Och den där påskhelgen som följde, med lurig försommarvärme fast vi var beredda på aprilsnö.
Märkligt nog kommer en minnesbild att vara mina två långa, gängliga tonårssöner, utvinglandes från tandläkaren med blodiga bomullstussar i mungiporna. De drog ut varsin kindtand samma förmiddag när låten första gången träffade mig mellan "lysmaskarna", så att jag nästan fick åka "pling-plong-bil till plåsterhuset".
Om några år kan jag kanske sitta lugnt på ett fik och höra guldrösten strömma ut ur högtalarna, utan att drabbas av sentimentala gråtattacker. Förhoppningsvis kommer jag att kunna köra min bil och höra den spelas i radion, utan att svänga in till vägkanten för att återfå konrtollen och sluta hyperventilera. Har jag tur kanske det stannar vid att jag byter kanal och lugnt kör vidare.
Jag erkänner, du har säkert förstått att det är lite av tröttsam missionär i mig. Jag inser att det är ganska meningslöst att försöka övertyga dig om hur fantastisk sångröst han har, hur han liksom klättrar uppför min ryggrad samtidigt som jag undrar om den ska hålla (rösten alltså), men det gör den.
Jag undviker att citera texten som fick mig att tänka, "hur kan jag falla för en kärleksförklaring som är så banal och sliskig?". För risken är att du verkligen tycker att den är banal, när jag egentligen bara önskar att du kunde känna samma toklycka som jag och skita i att låten finns med på soundtracket till en förmodligen urfjantig film med J-LO.
Jag har en teori att jag själv är extra mottaglig och sårbar när jag är totalt oförberedd och har garden nere, som när klockradion väcker mig och jag pendlar mellan dröm och vakenhet. Eller när jag sitter och gäspar i en bilkö klockan sju på morgonen, som igår morse. Det är skönt att bara öppna famnen, strunta i sina förutfattade meningar om vilken musik som är bra och rätt, att bara ta emot och lita på känslan.
Trots att Adam Alsing sluddrade och fnissade åt sina kvinnliga sidekicks som satt och snyftade i radiostudion så har jag lyckats ta reda på vem sångaren är. Internet är fantastiskt. Jag har laddat ner guldklimpen och ska strax lyssna öronen blodiga. Allt annat bokas av idag.
Så försätt dig i ditt eget mottagliga stämningsläge. Spring dig trött. Rensa ut. Sänk garden. Tänk på din älskling. Älska. Lyssna. Njut ett stund. Det ska jag göra.
Daniel Bedingfield - "If you're not the one" http://www.islandrecords.com/danielbedingfield/index.las
Anna-Carin Collin, rätt uppåt ändå.
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Magdalena Klinga