Skriv idag om: Sverige och korruption | Löfvéns riksdagsutanförskap | Kärnkraftssäkerheten i Sverige Börja här!
LITTERATUR & POESI
Artikel
av Anna-Carin Collin
publicerad 21 feb 2006 kl. 19.11:
Snart, snart är jag på väg
- Jag behöver inga pengar, far, men kan jag låna cykeln upp till Karlstadvägen? Bussen går om trekvart.
Han tittar upp över glasögonen, svarar inte. Jag vet vad han tänker. Han har inte glömt.
- Du är alltid välkommen hem igen, säger far. Det vet du. Ögonen säger något annat. Han sitter vid köksbordet, rak i ryggen. Bröstkorgen är välvd, men ointaglig för mig, som om han döljer den bakom en osynlig harnesk. Skottsäker och skalvskyddad. - Men fråga mig inte om pengar, säger han sen och fortsätter att låtsas läsa tidningen.
Mor säger ingenting. Vänder blicken inåt, reser sig från köksstolen och går bort till skafferiet. Stökar runt så att det som skälver inom henne inte ska höras. Rättar till raden med konserverade päron och syltad smålök, ser till att locken sitter tätt på bleckburkar och träskrin med mjöl, gryn och socker. Jag brukar titta på henne när hon gör så där. Vi har nog det mest välstädade skafferiet i hela Jösse härad, kanske hela Värmland, hela Sverige.
Den stela skjortkragen skaver, det klibbar under armarna. Ullkavajen spänner över axlarna och luktar vind. Sist jag använde den var på begravningen förra hösten och då hade jag precis vuxit i den. Det där har gått mig helt förbi. Inte som för tre år sen när jag passade på att skjuta i höjden om nätterna. Vandrade runt i kammaren, pressade ner hälarna i knarriga golvbrädor, räknade baklänges från hundra för att tänka på annat än värken. - Jag behöver inga pengar, far, men kan jag låna cykeln upp till Karlstadvägen? Bussen går om trekvart. Han tittar upp över glasögonen, svarar inte. Jag vet vad han tänker. Han har inte glömt.
Han brukade ta första sträckan när vi gjorde sällskap hem från stan. Jag gick. Han ställde som vanligt ifrån sig cykeln bakom mjölkpallen hos Oskarssons och fortsatte till fots. När jag kom fram tog jag cykeln, trampade förbi honom vid Forsa. Jag skulle luta den mot stenblocket vid Västånåmossen som vi hade kommit överens om, men trampade vidare hemåt. Två timmar senare var det redan mörkt och jag hörde hur han klampade in i farstun och hur mor började stöka i skafferiet.
- Går du nu så hinner du, säger han och tittar ner i tidningen igen.
Mor står framför bänken vid fönstret och plockar pelargonerna rena från torra blad. Det frasar när hon knyter handen. Jag har aldrig tyckt om den där sträva doften av damm som sticker i näsan när man lutar sig över blomkrukorna. Mor tar stöd mot bänkskivan, står med huvudet böjt och axlarna uppskjutna. Rör jag henne nu så brister allt.
Och så gubbjäveln som plockar fram en trubbig pennstump ur skjortfickan och börjar lösa kryptot. Ur radiohelvetet hörs Lars-Erik Larssons Romans ur Pastoralsvit och utanför fönstret droppar smältsnö från taken, studsar mot fönsterblecket. Bruna grästuvor vajar mellan snöfläckarna ute på gården och jag är på väg.
Snart är jag på väg. Snart ska jag gå. Snart.
Anna-Carin Collin, 24:7
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Anna Veeder