Kjell Lönnå har suttit i TV-soffan och pratat sig varm om den svenska körtraditionen. Brunbränd och grann som en latinocasanova lovordar han Orphei Drängar och The Real Group. Men de tillhör ju eliten, toppskiktet. Man måste gräva på djupet för att hitta sanningen.
Först när alla spontant kan stämma upp i någon annan snapsvisa än "Helan går" till midsommarsillen eller kräftorna i augusti, så är jag beredd att tro på myten om svenskarna som ett ständigt sjungande folk.
För så här brukar det vara:
Sill och färskpotatis med tillbehör dukas upp. Glasen fylls på till bredden och någon tar initiativet, höjer den immiga nubben och tittar uppfordrande på alla runt bordet. Dags att sjunga. Något förslag? Det är här man blir pinsamt medveten om hur det står till med den svenska sångtraditionen.
Det flackas med blicken och hummas innan någon börjar brumma den fantasifulla: "Nu tar vi den, nu tar vi den..." och alla pustar ut.
Har man tur så finns det en morbror Bertil i sällskapet som studerat vid Lund eller Uppsala och har alla suparvisorna som ingjutna i ryggmärgen. Är han dessutom bra på att sufflera alla andra, så att de tror att de bidrar till sången, så är det en ovärdelig bonus.
Och så är vi så stolta över vår Taube. Sjungs det Taube till kaffe med konjak i bersån så låter det så här:
"Rönnerdal han skuttar med ett hopp ur sin säng, solen står på Orrberget... hum hum humm..." och så vidare - för att sedan avslutas med ett unisont:"...KATTFOT OCH BLÅ VIOL!"
Det spelar ingen roll att Lasse Berghagen har lockat miljonpublik till allsång framför TV-apparaterna varje sommar. Vi har ju sjungit innantill, till karaoketext. Vi memorerar inte texten. Vi är passiva nickedockor.
Faktum är att vi enligt SCB:s undersökningar av levnadsförhållanden (ULF) där man regelbundet kartlägger våra fritidsvanor har blivit allt mer passiva. Vi går oftare på konsert, men musicerandet minskar. Vi dansar inte folkdans eller jazzbalett i samma utsträckning som tidigare, men vi går gärna på krogen. Vi läser inte böcker, men veckotidningar. Vi är betraktare. Vi vill bli serverade.
Jag är verkligen ingen bra förebild själv. En midsommar sjönk vi så lågt att vi lät Bengt Sändh och Rune Andersson stå för sången med sin legendariska liveplatta "Supvisor" från 1975, en riktig raritet. Medan vi åt fyllnade de till mer och mer, publiken skrålade och klingklongade i glasen. Skitkul verkade de ha. Det var inte utan att vi blev inspirerade och undrade varför inte vi hade lika skoj. Det var brist på sång förstås.
Hur ska vi då göra för att undvika de här pinsamheterna och istället leva upp till myten att vi inte bara sjunger i duschen och bilkön?
Det är möjligt att ett mer frekvent supande skulle slå helt fel. Men håll med om att det är ett av de få tillfällen vi gemensamt kan hitta en anledning att stämma upp i sång. Vi har slutat gå i kyrkan och traditionella högtider när det sjungs inträffar sällan oftare än en gång om året. Och hur ofta gör Sverige bra ifrån sig så att vi får anledning att sjunga Nationalsången? När TV 4 spelar hymnen varje natt som godnatthälsning snarkar Sverige.
Nä, vi får börja från botten, med en sup. Den kan vi ta när som helst. Ge alla midsommargästerna i uppdrag redan nu att öva in en ny snapsvisa att framföra nästa helg. Eller ännu hellre, uppmana dem att skriva egna. Sluta inte dricka förrän alla har lärt sig varje textrad. Eller som det står att läsa på konvolutet till Sändhs och Anderssons skiva:
"Det är lika förkastligt att dricka sprit utan snapsvisa som att sjunga snapsvisa utan att sedan dricka."
Men glöm för allt i världen inte deras förmanande ord:
"Det finns ingenting som är så svårt som lagom. Antingen blir Du nykterist eller också fyllerist och vi vet inte vilket som är det mest tragiska. Gör som vi, drick lagom och sjung till snapsen. Vi sa sjung och menar att du skall sjunga vackert. Inget djävla fylleskrål".
(Vill du bidra med din favoritvisa och inspirera andra, använd kommentarfunktionen.)
/Nästa musikartikel kommer kanske att handla om filmmusiken som gjorde filmerna och inte tvärtom. Vi får se.
Anna-Carin Collin, skribentredaktör med gehör, men inte absolut.
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Anna-Carin Collin