Skriv idag om: Sverige och korruption | Löfvéns riksdagsutanförskap | Kärnkraftssäkerheten i Sverige Börja här!
LITTERATUR & POESI
Artikel
av Anitha Östlund
publicerad 26 feb 2010 kl. 12.19:
Smultronstället
"Den lilla röda stugan saknade el och gasspisen som stod i det pyttelilla köket var det enda vi hade att tillreda vår mat på. Vårt eget lilla paradis med gigantiska stenhällar och fågelliv i varje buske och träd."
När båten vände fören mot den lilla ön hoppade jag och min sommarsyster av glädje. Äntligen skulle vi få komma tillbaka till vårt lilla smultronställe där vi kunde gå nakna och strunta i klockor.
Vi såg sorgset på den vädergistna stenkistbryggan som delvis hade eldats upp av någon som tyckt att de hade rätten att grilla på vår stolthet.
Bryggan var stor och kraftig och stenarna inuti den hade burits dit för hand av barn och vuxna i vår släkt. Det hade tagit lång tid att få den färdig så det var med gråten i halsen som jag plockade bort sotsvarta brädbitar som inte brunnit upp.
Min sommarsyster och jag var alldeles tossiga, för vi var nu 13 år och hade fått lov att stanna alldeles ensamma på vår ö. Enda sättet att ta sig dit var per båt, och mamma lämnade med stort allvar över walkietalkien som vi skulle använda ifall något hände.
Den lilla röda stugan saknade el och gasspisen som stod i det pyttelilla köket var det enda vi hade att tillreda vår mat på. Vårt eget lilla paradis med gigantiska stenhällar och fågelliv i varje buske och träd. Ormar fanns det förvisso också, men pappa hade lärt oss att om vi stampade i marken när vi gick så hörde de där slingrande odjuren oss och stack iväg innan vi ens märkte av dem.
Några dagar senare lät vi kläderna vara i väskorna medan vi, nakna som gud skapat oss, sprang omkring för att utforska ön. Stenarna som fanns runtom i vattenbrynet blev små roliga kullar som vi tävlade om att snabbast besegra. Visst halkade vi, och blödde, men lyckan över att få vara fria överglänste allt. Ett groblad tejpades över skadan, sedan var leken igång igen.
När solen lämnat plats för månen satte vi oss på stenbryggan och fiskade, men lät vår fångst komma tillbaka till sitt hem så fort vi krokat av den. Vi ojade oss över att det kanske gjorde ont i masken, men förträngde snabbt tanken, för det var ju så roligt och fridfullt att sitta där med tårna i vattnet, och myggorna slogs om våra kroppar.
Men allt har ju ett slut, och tyvärr kom mina föräldrar lite olägligt när jag och min älskade sommarsyster (som egentligen bodde i Norrköping, men var sommarbarn hos oss) hade köttfärssåskrig. Oj vad det såg ut! Spagettisträngar hängde över trämöblerna som var lika gamla som ön och orangeröd köttfärs rann från mitt hår.
Mamma var galen och skrek saker som "DET VAR SISTA GÅNGEN..." och "HUR KUNDE NI VARA SÅ DUMMA!" Hm, ja hon var lite arg om man säger så. Jag och Pella, som hon kallades, städade noga upp efter oss och förbannade att vi missat vilken dag det var. Hade de kommit några timmar eller en dag senare hade de inte märkt någonting. Nu förstod jag att vi inte skulle få vara själva på ön mer.
På kvällen var det två molokna pepparkaksbruna tonåringar som äntrade båten för att skjutsas hem. Mamma lugnade inte ner sig förrän framåt nattkröken men kunde då se lite snällare på det hela.
Anitha Östlund, ordälskande, fantasirik kvinna på 45
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
