Enligt Anna Linusson har jag en möjlighet att själv tolka vad andra säger, eftersom jag tillhör ett ideal. Jag kan låta bli att ta åt mig när människor kallar mig skelett och lyktstolpe, för Den Heliga Claudia står på pelarna och ger mig bekräftelse hela tiden. De andra är bara avundsjuka. Vad jag får höra och vad jag blir kallad är oväsentligt, så länge jag kan leva upp till Idealet. Linusson insinuerar dessutom att jag "egentligen" tycker om att vara smal, och att jag bara gnäller. Det är så idiotiska resonemang att jag snart får panikångest.
Inse faktum: Jag tycker inte att min kropp är speciellt vacker. Min kropp är extrem, de allra flesta kroppar är inte extrema. Det finns ett litet antal extremt smala människor, det finns ett litet antal extremt tjocka människor. Sedan finns det ett stort antal mer eller mindre normala människor som faktiskt inte behöver få kommentarer om sina kroppar så fort de rör sig på stan.
Jag visar mig helst inte på stranden, jag skyler mig med handdukar när jag byter om och jag undviker att duscha i gymnastiksalar eftersom alla alltid glor och viskar. Mina negativa känslor inför min kropp beror både på flera år av systematisk mobbing, det faktum att den faktiskt inte kan klassas som normal samt den negativa inställning mot magra människor som faktiskt genomsyrar stora delar av samhället idag.
Min lillasyster har lite mer hull på kroppen än vad jag har. Min mamma var i sin ungdom lika smal som jag och har också alltid fått skit för det. Under hela min uppväxt har hon kommenterat min systers kropp med ord som: "Åh, vilken snygg kropp du har. Såna där vackra former hade jag aldrig i din ålder. Jag har alltid velat se mer ut som du" medan jag har fått höra "Ja, jag tyckte också det var jobbigt att vara så smal när jag var i din ålder."
När jag gick i fyran och bytte om efter gymnastiken tog några flickor tag i mina trosor och visade upp dem för varandra. 2Kan man ha sån här liten rumpa?" skrattade de. "Såna här små trosor hade jag när jag var bäbis!" Jag har blivit slagen för att folk ville kolla om "armen skulle gå av, den ser så bräcklig ut". Jag har fått rådet att "dricka lite grädde" av skolsyster. Jag har fått bilder av svältande afrikanska barn instuckna i skåpet. Killar har tagit mig mellan benen och väst "Fy fan, att knulla den här måste kännas som att knulla en maskin!"
Så fort jag drar upp en tröjärm drar någon efter andan och väser "Meen guuuud! Vilka smala armar!" Jag får alltid råd att inte ha så tighta byxor för att jag "kommer att se ut som en anorektiker." Jag får mail vars huvudbudskap är saker som "Marilyn Monroe, sedd som världens sexigaste kvinna vägde femton kilo mer än dagens pinnmodeller". Jag kan lyssna på feministiska föreläsningar där talarna, mina förebilder, säger "de flesta modedesigners är bögar, vanliga killar tänder inte på så smala tjejer." Min kropp blir kallad trådsmal, min kropp blir kallad anorektisk, onaturlig och äcklig. Detta av personer jag känner eller ser upp till.
Men allt detta, hävdar Linusson, kan jag skita i. Jag kan strunta i alla förolämpningar, jag kan strunta i mobbningen, jag kan strunta i allting. Jag kan intala mig själv att det bara var avundsjuka, för jag lever ju upp till Idealet! Jag är smal, skönhetsidealet är att vara smal och Idealet, mina vänner, det är det enda viktiga.
Jag hade en hetsig diskussion med en puckad kille för några dagar sen. Puckot hävdade att tjejer bara protesterar mot HM-reklamer för att de var avundsjuka. Själv var jag övertygad om att det finns ett högre syfte bakom. Men jag hade fel. Linusson har upplyst mig. Jag kan sitta hemma och mysa i vetskapen om att alla egentligen bara är avundsjuka på mig. Oh jävlar, vad bra jag mår nu.
Att se ut som Claudia är faktiskt inte mitt främsta mål här i livet. Det enda jag vill är att slippa behöva pressa i mig äcklig mat när jag inte ens är hungrig bara för att alla andra vid bordet inte ska tro att jag har anorexia. Jag vill inte bli kallad ful. Jag vill inte bli kallad onaturlig. Jag vill inte bli jämförd med trådar och bomullstops. Jag vill bara kunna kavla upp ärmarna utan att genast bli sedd som sjuk.
De allra flesta människor som tycker att de borde banta är faktiskt helt normalviktiga. På samma sätt som Linussom hävdar att jag kan välja bort mina förolämpningar och trösta mig med att jag tillhör ett ideal; skulle jag kunna hävda att alla anorektiska och bantande flickor där ute kan välja bort influenser från media och trösta sig med att de faktiskt egentligen är normala. De ser ständigt kvinnor som är smalare än dem i media, men jag ser ständigt kvinnor som är tjockare än mig i VERKLIGHETEN.
Men jag är medveten om att man inte kan välja sina komplex. Det trodde jag alla hade fattat.
Kämpa gärna mot en större mångfald i media, kämpa gärna för att få bort idealet som det ser ut idag. Det gör ont i mig när jag ser hur flickor svälter ihjäl sig för att de vill vara vackra. Men målet måste ändå vara att alla kroppar ska accepteras som de är. Man kan uppvärdera tjocka utan att nedvärdera smala. Att sitta och förklara vissa personers komplex mindre värda än andras kommer verkligen inte att ta oss någonstans.
Anna Maria Nilsson, trött
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
