En liten tankelek, tänk dig följande scenario: Ett omklädningsrum (självklart var annars) och i omklädningsrummet en gymnasieklass, en högstadieklass, en mellanstadieklass eller en grupp tjejer som tränar på samma gym. Små barn eller vuxna människor, sak samma, tänk dig bara en grupp människor i ett omklädningsrum. Alla klär av sig och det är sådär omklädningrumsgemytligt, folk som snackar, snärtar varandra med handdukar, skakar med håren och håller på. Socialiserar på det där otvungna sättet. Så klär den småmulliga tjejen mitt ibland de av sig. Inte extremt tjock bara en smula rund här och var, inget ovanligt. Tänk dig då hur gruppens spinkigaste brud ställer sig och stirrar på denna tjej och bara vrålar rakt ut "ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ VA JÄVULSKT FEEEEET DU EEEEEEEE!!!! DU EEE FAAAN SJUUUUUKT FEEEEET."
Vidrigt eller hur, det håller alla med om, riktigt vidrigt. Men tänk dig sen istället att tjejen inte alls är lite småtjock att tjejen är en tunnis, inget onormalt men ändå rätt så smal och att de inte skriker om att hon är tjock utan SJUUUUKT SMAAAL.
Tror säkert att några av er fortfarande tänker" fy fan va vidrigt", men också att en stor procent av er rycker på axlarna och tänker "ja, ja det var väl inte så farligt, smal vill väl alla vara." Och det är just detta axelryckande den här artikeln kommer behandla. Den allmäna inställningen att "Alla vill ju vara smala", och vad den här inställningen gör med människors attityder mot smala. För det är ju inte så att alla vill vara smala, framförallt inte alla ibland de smala vill vara smala. Detta är väl självklart för många men sannerligen inte för vissa så för att lite bättre illustrera problemet med att vara en smalis, ska jag förklara en smula:
Jag har varit SJJUUUUKT smal i hela mitt liv och ungefär så här har det varit:
När någon som i omklädningsrummet ovan kommenterar ens smalhet så stöter man direkt på det allra största problemet med att vara lätt underviktig. Nämligen just det att som smal tar ingen ens kroppsångest på allvar. Alltså, när någon vrålar att man e sjuukt smal i omklädningsrummet och man blir ledsen kränkt och känner sig mobbad så kommer ingen att riktigt ta det seriöst, allra minst vuxna. Speciellt inte vuxna som är lite smårunda själva. ("Jaja du växer väl på dig kanske, var glad så länge det varar, snart har du fött barn och då jävlar kommer du få se på hull.")
Många agerar som om vore det deras fulla rättighet att kommentera ens kropp som det behagar dem för återigen: alla vill ju vara smala. Och alltså, något att avundas samt människor som väcker avund verkar per automatik vara till för att tracka. Men ändå trots vår smalhet som ska vara så beundransvärd, så verkar den framkalla ett enormt äckel hos vissa. Framförallt lätt överviktiga. Vissa personer går utan att blinka så långt som att kalla en "vidrigt smal". Jag kan inte räkna hur många gånger den där scenen i omklädningsrummet upprepat sig eller hur många gånger lärare, släktningar och annat löst folk (gärna med några extra kilon) tittat mig djupt in i ögonen och med låg röst väst "men Emma, ääääter du ordentligt, usch vad smal du är", helt övertygade om att man har aneroxia. (Som att jag skulle säga till de "ja jag spyr efter varje måltid och äter ett halvt äpple om dagen, åh hjälp mig du uppmärksamme/a, tack för att du förlöst mig ur min ensamma ätstörning") Och när man blir sårad och säger "nej jag ser ut så här, jag har alltid sett ut så här." Då kan de inte förstå "jamen vaddå, varför blir du sur då? Alla vill ju va smala." och så blir de stötta. Ja, alla vill tydligen vara smala men samtidigt är smalheten lika med usch!
Att vara smal är för många inget man väljer att vara utan något man får stå ut med. Som smal kan man nämligen trycka i sig vad som helst utan att gå upp i vikt men det är knappast någon välsignelse. Hade man inte ätstörningar innan kommenterandet satte igång i tioårsåldern så fick man det definitivt då. Hela min uppväxt har jag älskat mat, men samtidigt haft oerhört dåligt samvete och ångest för jag trott att jag varit sjuuukt smal och trott att jag måstat gå upp i vikt. Så jag började dricka grädde och käka smör och kokosfett. Mätte nervöst omfång på mage, på låren, armarna och de ickeexisterande tuttarna. Men eftersom jag ville gå upp i vikt och inte ner var det ingen som reagerade nämnvärt över mina fettorgier. snarare kanske folk tyckte att det vore bra om jag la på mig lite, spetig som jag var. Ätkavalkaderna hade naturligtvis ingen verkan istället fortsatte jag gråta blod i tysthet när mamma måste sy in ännu ett par jeans för det fanns helt enkelt inget som passade förrutom barnkläder men de var för korta i ben och armar. Dessutom var det status från ca tolv års ålder att handla vuxenkläder och man skulle blivit klassad som barn resten av högstadiet om nån sett att det stått "Rabbit" i tröjan. Så man fyllde ut kläderna med mer kläder. De tredubbla långkalsongernas era började.
Åren gick och det kändes som om jag bara blev smalare och smalare, samtidigt som alla andra i klassen blev rundare och rundare och kommentarerna hagalde allt tätare runt omkring mig. Skolsyster (en lite rundnätt dam) uttryckte det i sjuan som att: "Ja Emma du väger ju på tok för lite, du var ju mer proportionerlig när du var 11." Och samtidigt kom tjejtidningarnas mulligtrend. Jävla tjejtidningar. "Killar gillar mulliga tjejer! Ingen vill ha en benget! Killar vill ha lite att ta i!" Och alla bengetter gick hem och grät framför gräddtetrorna och de tonårstrinda triumferade än mer och lät smalisarna vet att "HAHA vi har haft rätt hela tiden. GUUUD va äckliga ni är, Okvinnliga, små barn". Så spelade det ingen roll att precis alla medlemmar i ens familj inklusive mor- och farföräldrar varit smala som stickor och att ens föräldrar försöker förklara att sådana är vi liksom. Alla tyckte vi det var asjobbigt när vi växte upp, och senare också för den delen. (min mormor brukade på sextiotalet gå runt i klänningar av kaftanmodell för att hon skämdes över hur mager hon var)
Att tjejtidningar är elefanter i porslinsbutiker med sina små tjejkompisaktiga pikar och råd, det vet jag ju nu såklart, men det visste jag inte som trettonåring. För Emma -93 var Frida lika med bibeln, och deras basunerande om mullighet bekräftade vad alla sagt genom åren. Att min smalhet inte var acceptabel, inte önskvärd. Och ledsen och sårad kunde man ju inte bli, eller arg. För trots att alla killar nu gillade mulliga tjejer ville ju alla ändå vara smala eller hur? Det var oerhört dubbelt och förvirrande allt. (som tonåren i stort)
Idag efterklok och vis som man blivit kan jag naturligtvis förstå att de småtjocka visst var avundsjuka egentligen och låg hemma de med och förbannade sina kroppar framför Fridas senaste rön. Eller Femina om de var vuxna. Och det är inte det artikeln handlar om egentligen, att gnälla på dem. Det jag vill gnälla på är den kollektiva inställningen om att "alla vill väl vara smala" som gör smala människor till allmänt villebråd. Ingen ska behöva höra att man är äcklig och oproportionerlig hur man än ser ut! I vissa fall handlar det självklart om avundsjuka men jag tror även att människor rent allmänt inte tänker efter två gånger eller ens reflekterar över att deras kommentarer mot smala kan såra.
Och det går inte över för att man blir vuxen. Även om Emma -04 gillar sin kropp rätt bra så känner hon fortfarande skammen när någon seminarieledare på universitetet inför resten av kursarna (JO! Det har hänt, och inte bara en gång!) lutar sig fram över ens bord och med rynkade ögonbryn undrar om man verkligen äter som man ska. ("Näe du gode professor, det gör jag faktiskt inte, åh tack du uppmärksamme/a, för att du förlöst mig ur min ensamma ätstörning.") Och då är jag inte ens så där extremt spinkig som jag var när jag var femton längre. Drar 27-28 i jeans och small i tröjor. Har "bara" sju kilos undervikt. Men det tär på en att ständigt få det påpekat för sig att omvärldens bild på mig i många fall handlar om att de undrar huruvida jag har aneroxia eller inte. En ständig påminnelse om att jag på något sätt skulle se onormal eller sjuk ut. En medvetenhet om andras omdömen jag precis som alla överviktiga skulle klarat mig utan.
Och därför skriver jag det här. Denna texts syfte: En förhoppning om att åtminstone ni som läser ska sluta att kommentera de smala. Att ni ska tänka efter en gång extra innan ni petar den där lilla spetiga kusinen i revbenen och undrar hur hon äter. För ni skulle aldrig göra samma sak mot en tjock eller hur? Peta i en valk och säga "Men hur mycket äääter du egentligen." Smala har också känslor. Så låt oss vara ifred i omklädningsrum, föreläsningsalar och på badstränder. vi ser ut så här och vi är inte intresserade av hur ni upplever det.
Eller: Allt som är utstickande revben är inte ätstörningar.
Tack och hej!
Emma Färnström, 54 kilo, 172cm, utan ätstörningar
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
