KROPP & SJÄL
Artikel av Sandra Gustafsson publicerad 4 jan 2006 kl. 12.04:

Slutet

Min farmor fann sin son död
Den 22 /12 2005 dog min pappa.
Jag fick ett samtal klockan 14, det var farmor.
Hon hade hittat honom.
Men trodde att han sov.
Så hon satt där en stund och åt kycklingsoppan hon tagit med till honom.
"Men han ville inte ha den", förklarade hon för mig.
Han hade haft diarrér i över en veckas tid.
Han var 1,78 lång och vägde inte ens 50 kilo.
År av hårt alkoholmissbruk hade slagit ut kroppen.
Kunde inte gå själv, utan fick hålla sig i väggarna för att ta sig till toaletten.
Men det gick inte.
Sista dagarna i sitt liv bajsade han på golvet.

Jag har släppt den biten om pappa som handlade om skuld.
Sista året skyllde han sitt missbruk på mig.
För att jag inte ville träffa honom.
Varsågod, tänkte jag.
Om det gör ditt liv lättare.

Han vägrade följa med till sjukhus.
Farmor försökte sista veckan, men han ville inte.
Hans sista 7 år i livet har varit ett evigt in och ut på Mariapol och Södersjukhuset.
Det fanns ingen värdighet.
Och inget liv.

Det här var det sista jag ville att min farmor skulle behöva gå igenom.
Att finna sitt enda barn söndersupen, uttorkad - död.
Polisen förvarnade mig om att han låg på soffan.
"Men han har täcket över sig."
Och det hade han, ända upp till halsen.
Jag fick en chock när jag såg honom.
Huden spänd och vaxliknande.
Ögonen halvt öppna och munnen öppen.
Han påminde om en av fångarna i Hitlers läger.
Farmor var framme tre gånger och kände på honom.
"Jag tyckte att han blinkade..."
Hon pendlade mellan att förstå och vara helt oförstående till att han var död.
"Det är så konstigt, han var ju inte sjuk.
Jag undrar hur det känns att dö.
Vad tror du han gör nu?"

Hon var arg över ambulanskillarnas ovilja till återupplivningsförsök.
"De ville inte ens försöka."
Mitt hjärta brast.
Min farmor, som ska vara en lycklig pensionär på 82,
fann sin son död.
Han blev 60 år.