Skriv idag om: Sverige och korruption | Löfvéns riksdagsutanförskap | Kärnkraftssäkerheten i Sverige Börja här!
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Elias Giertz
publicerad 26 feb 2010 kl. 09.43:
Till höger Elias Giertz på alliansens kampanjdag i somras Foto: Erik Bratthall
Slukar politiken min ungdom?
I helgen fyllde jag 14 år. Det har hänt mycket på ett år. Extremt mycket. Jag har gått från att sitta inne varenda dag till att bo i en resväska och ha ett kontaktnät som sträcker sig till toppolitiker och journalister. Allt på ett år. Går det för fort?
För er som känner till mig sedan tidigare är jag aktiv inom Centerpartiets Ungdomsförbund sedan ett år tillbaka. Och tro mig, när jag satt där en kväll i januari 2009 hade jag ingen aning om det här.
Att jag skulle gå från att vara en fis i rymden till att vara den största bloggen i min hemkommun, att vara den 32:a mest inflytelserika bloggen i hela Centerpartiet, att ha träffat ministrar och riksdagspolitiker, att ha fått erbjudanden från reklambyråer och företag om diverse saker - och att faktiskt ha kunnat säga blankt nej till dessa. Det är så mycket som har hänt med mig, på så kort tid.
Och ibland känns det som att det går för fort. Resan är lång från TV-soffan i januari där jag diskuterade med pappa om CUF verkligen var rätt för mig, till att sitta här och skriva den här krönikan för en av Sveriges absolut främsta nättidningar. Det känns bra, det gör det. Men det känns ändå fel. Ska det gå såhär fort? Förstör jag något? Blir min barndom förstörd?
Saken är den att jag gillar det här. Jag älskar att bli uppmärksammad för det jag gör och kan. Och jag älskar politik och skrivande. Det är min grej, just nu i alla fall. Men samtidigt känns det som att det går bra. lite för bra. Det går för fort, och det händer bara nya och häftigare saker för var dag som går. En av mina kompisar berättade för mig att hon har slutat förvånas av allt som händer numera. En lunch med kungen skulle inte förvåna henne.
Jag känner fortfarande frustration över det. För jag vill inte att det ska vara så. Jag vill inte vara i mitten och verka bättre än alla andra. Men det blir lätt så. Detta är en extremt central del i mitt liv och eftersom allting händer snabbt och eftersom det händer samtidigt så blir det liksom det jag pratar om, hela tiden.
Jag blir så frustrerad och så arg. På mig själv. Att det går så förbannat fort och att det ibland går ut över allt annat. Riskerar jag att bli ihågkommen som "han-den-där-som-alltid-pratade-om-sig-själv" av mina kompisar som börjar gymnasiet och som lämnar min skola nu? Är det så det ska sluta? Är det priset jag måste betala för att jag ska lyckas i politiken? I sådana fall är det nog dags att kasta in handduken nu.
Elias Giertz, http://elkers.se
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
"Vapen som exporteras används ofta i inbördeskrig som orsakar fattigdom och flyktingströmmar." Foto: flickr/DFID - UK Department for International Development (BY CC 2.0)
