Skriv idag om: Bostadsrätt vs hyresrätt? | Egyptens presidentval | EU-toppmötet Börja här!
KROPP & SJÄL
Artikel
av Marius Alkhatib
publicerad 22 sep 2009 kl. 11.14:
Slagen man
"Hur lätt är det för en man att erkänna att han blivit psykiskt misshandlad av en kvinna, att han på djupet blivit så påverkad av det? Att inse det själv och prata om det med andra? Vem har någonsin hört talas om manscentrum för misshandlade män?"
Vissa saker är svåra att tala om utan självdistans, så den här texten skrivs å en väns vägnar. Han är en separerad, hängiven småbarnsförälder med delad vårdnad. En upplevd stark man utan självförtroende. Det har gått mer än två år sedan förhållandet och separationen som för alltid skulle förändra hans liv. I ett försök att beskriva denne mans erfarenheter, hoppas jag att hans insikter ska vara hjälpsamma för andra och hjälpa honom att få ro.
Förhållandet med mamman till hans barn går inte att sammanfatta och göra rättvisa i en kort artikel. Men kanske kan en beskrivning av konsekvenserna av förhållandet och insikterna om tiden efter bidra till att nå ovan nämnda mål.
Denne man, återigen; en betraktad och självupplevd stark man, tappade någonstans på vägen bort sig själv. Efter förhållandet sökte han tomma bekräftelser, vad som helst som han trodde kunde få honom att må bra. Som oftast, lösa sexuella relationer, one night stands med främlingar som han aldrig skulle stöta på igen. Behovet var trängande likaså den påtagliga känslan av tomhet och självföraktet efteråt. Jag tar upp detta, för jag tror ni är många där ute som känner igen er, även om det kan vara av helt andra anledningar. Som en utlösnings (bildligt, i verkligheten: alltid utebliven) efterskalv dök hon efteråt alltid upp i hans tankar på nytt, som en ständigt återkommande plåga efter ett verkningslöst smärtstillande piller eller en drog.
Hans liv blev till ett skådespel han kunde betrakta på nära håll. Men liksom en stillastående kuliss fick han betrakta livet, så som det tvingade sig på honom, själv oförmögen att styra berättelsen. Så som ångest ter sig. Pjäsen handlade om otillräcklighet. Om de möten med män som var som hon ville att han skulle vara men som han aldrig kunde bli, som resulterade i ångest. Om strävan efter att leva i sociala relationer på det sätt hon önskade att han skulle vara, men som aldrig föll naturligt för honom - hjärtklappningar. Om en avbruten utbildning som en påminnelse om hans oduglighet - och kallsvettningarna och skakningarna i de krampaktiga försöken att komma tillbaka. Om alla de bilar som till form och färg påminde om hennes som passerade hans egen - och med dem, återigen, de ofrivilliga hjärtklappningarna. Dag ut och dag in på bilvägen fram och tillbaka från jobbet, i över två års tid. Fängslad i hennes värld fastän utom hennes räckhåll. En nedbruten, skamsen, ångestens ofrivilliga marionett.
Det här är konsekvenserna av en kvinnas både fysiska och psykiska misshandel av en man. Insikten kom till efter det kanske hundrade försöket att få henne att förstå, efter att han åter uttryckligen försökt förklara; "Jag ringer för att jag inte kan dämpa min ångest." "... för vårt barns skull vill jag att vi ska kunna kommunicera utan att jag återigen måste höra vilken dålig människa jag är vid överlämningarna." Och svaret var ännu en gång i samma anda: "Du är ett kräk, jag kommer alltid att hata dig. Jag bara känner så."
Han förklarade för mig bara alldeles nyligen, min vän, att han för första gången kom att förstå varför en fysiskt och psykiskt misshandlad kvinna ofta återvänder till mannen hon blir misshandlad av. När hon under lång tid blir nedtryckt och uttryckligen förklarad och behandlad som värdelös av den som misshandlar, då är hon fast i beroendet av hans bekräftelse på att hon är bra, en värdig människa, att den kärlek hon ger/gett honom duger till. Och så länge hon är fast i hans grepp kan hon inte känna kärlek till någon annan även om de inte längre är tillsammans. För så länge han fortsätter med den fysiska och/eller psykiska misshandeln kan hon aldrig få bekräftelsen att hennes kärlek, att hon, är något värt att ha. Till det läser jag följande i en broschyr om behandling av misshandlade kvinnor;
. mannen blir till slut den enda hon blir bekräftad av, och den bild han har av henne blir den bild hon får av sig själv.
Bara just värdelös, berättar min vän, "som en påse sopor slängd på en soptipp". Fast i, och styrd av, ständig ångest att försöka hantera och dämpa. Jag frågar honom nyfiket oförstående; "Men fortfarande, två år efteråt?" Och han svarar, "Hur lätt är det för en man att erkänna att han blivit psykiskt misshandlad av en kvinna, att han på djupet blivit så påverkad av det? Att inse det själv och prata om det med andra? Vem har någonsin hört talas om manscentrum för misshandlade män?"
"Min vän".
Reds anm: Det finns inte lika många mansjourer som kvinnojourer, men det finns några:
