MEDIA
Artikel av Anna-Carin Collin publicerad 14 feb 2005 kl. 13.24:

Skyll dig själv, ärthjärna!

Skuld är ordet för dagen. Brott eller inte. Hitta syndabocken, fram med tjärtunna och fjädersäck. Sätt klantarschlet grensle på en löpsedelspåle för att släpas runt på stan. Inte mer än rätt! Eller?
: : :

Även om det inte sägs högt så är det vad vi tänker: "Skyll dig själv, ärthjärna!". Men när och till vem är det egentligen befogat? Till den som har varit medveten om eventuella risker, men ändå utsatt sig för dem? Den som av olika anledningar inte kan göra en realistisk riskbedömning, har hon ändå sig själv att skylla om det går åt helvete?

Idag är det snorhalt ute. Om jag har slitna sommardäck på bilen och ändå ger mig ut på vägarna och hamnar i diket, ja, då får jag faktiskt skylla mig själv. Visst, man får gärna tycka synd om mig, men att risken för plåtskador är överhängande borde jag ha kunnat räkna ut. Det har ju hänt andra under samma förutsättningar, rätt många gånger.

Ett annat exempel. Att ta genvägen genom Observatorielunden en mörk natt, istället för omvägen via upplysta Sveavägen och Odengatan, det är ganska riskfyllt - för såväl kvinna som man. Jag kan förbättra mina chanser om jag har snabba springskor på mig. "Men jag har rätt att röra mig fritt, hur och var jag vill, i vilka skor jag vill!" säger nån. Jovisst, men nu pratar vi riskbedömning och självbevarelsedrift utifrån hur verkligheten ser ut just nu. Är jag nykter är oddsen ännu mer till min fördel, men då tar jag å andra sidan den upplysta omvägen. Oftast tar man de där dunkla genvägsbesluten när man är lite påstruken. Det är synd.

Omdömeslös, det kan man vara av olika anledningar. Berusning, brist på erfarenhet eller intelligens - ja, faktiskt - att vara dum kan vara väldigt riskfyllt. De osmarta som stannar för länge vid vattenhålet, när resten av hjorden traskar vidare, har alltid levt farligt. (Borde det vara en nedärvd kunskap att rovdjuren alltid ligger på lur? Går det att ordna? Vad skulle det få för följder? Det tål att tänka på.)

När det gäller berusning, så länge ingen tvingat i mig spriten så torde det vara mitt ansvar hur packad jag blir. Om jag är myndig och frisk. Lider jag av alkoholism kan jag hävda att det är en sjukdom. Att säga "skyll dig själv, ärthjärna" till en sjuk är lite väl magstarkt.

Är jag flicka och tretton år (Christer Englund, hockeyförbundets ordförande, kallar 21-åriga kvinnor för flickor, men det får stå för honom) som blir bjuden på sprit av tre vuxna män som sedan våldför sig på mig, borde jag ha erfarenhet nog att tacka nej? Ska jag ens behöva ta ställning till det? Vad skyller dessa män på? Grupptryck och taskig kvinnosyn? De kan tacka sin lyckliga stjärna att de inte är hockeyproffs.

För där hittar vi tydligen de verkliga ärthjärnorna. Gör vi inte? Låt oss säga att jag är hockeyspelare och har en viktig match nästa dag. Istället för att lägga mig tidigt går jag ut på krogen och festar. Dagen därpå är jag lite däven, kanske spelar jag dessutom uselt. Det är ingen annans fel än mitt. Dessutom är jag en oschyst lagkamrat.

Passade jag på att ha gruppsex med en påstruken 21-åring, ja då borde jag skämmas. Har jag fru och barn där hemma, då är det verkligen en riksangelägenhet, det borde jag förstå, som den förebild jag är. Fram med tjärtunnan grabbar. Gruppsex är snusk, men fan vad det säljer.

Vad ska kvinnan i baren som följde med hockeygrabbarna skylla på i eftertankens kranka blekhet? Jag var full? Jag är naiv? Jag har väl rätt att följa med tre män till deras hotell utan att riskera att ens bli tafsad på? Jag är kvinna, automatiskt ett offer? Mats Olsson kanske? Sportjournalisten i Expressen som har känt till den här "dryckes- och skeva sexualkulturen i NHL" sedan 70-talet tar bladet från munnen. Har han inte vågat förr? Han kunde ha gjort en samhällelig insats så att alla berusade damer i barer vet med ryggmärgen vad de ärriga grabbarna går för. Att bli kallad fördomsfull är priset man får betala. Men bara det bästa i livet är gratis.

Frågan är vem det är mest synd om, när allt som rör sex - vilket allt verkar göra - skapar en skev, infekterad debatt? När vi känner skuld för allt vi gör, som inte håller sig inom ramen för det moraliskt accepterade. Vi kanske får den mediabevakning vi förtjänar? I så fall får vi fan skylla oss själva, vi ärthjärnor.