Arbetsrätt har länge varit en svensk paradgren. Inför folkomröstningen om EU 1994 hävdade såväl socialdemokrater som moderater att Sverige fått garantier för att skydda den svenska arbetsmarknadsmodellen. Vi vet sedan hur det gick.
I december 2007 kom den så kallade Vaxholmsdomen från EG-domstolen som sa att facket Byggnads inte fick ta strid för rättvisa avtal vid ett skolbygge i Vaxholm, utanför Stockholm.
Vaxholmsdomen är bara en i raden av arbetarfientliga domar från EU:s domstol. En vecka innan Vaxholm kom Vikingdomen där domstolen underkände det finska facket Sjömansunionens stridsåtgärder mot fartyget Rosella som hade flaggat ut i Estland. I april 2008, i den så kallade Rüffertdomen, gick EU till attack mot den tyska delstaten Niedersachsens krav på minimilön vid ett bygge i delstaten. I juni samma år dömde EG-domstolen emot Luxemburgs krav på utländska entreprenörer. Vid alla tillfällen har arbetsrätten stått emot friheten att tillhandahålla tjänster. Vid alla tillfällen har arbetsrätten förlorat.
Domarna innebär ett grundskott inte bara mot arbetarrörelsen i Sverige, utan i hela Europa. De svenska kollektivavtalen är förstås viktiga för att upprätthålla våra lönenivåer och villkor, men i ett europeiskt perspektiv finns det även andra viktiga dimensioner. Om nationella kollektivavtal inte behöver följas skapas snart en arbetsmarknad där utländska löntagare kan behandlas sämre än de som omfattas av de nationella avtalen. I förlängningen leder detta till att arbetare ställs mot varandra och det skapar en grogrund för rasism och motsättningar. Olika villkor för olika arbetare gynnar dessutom oseriösa företag som bara vill maximera sin vinst och inte tar ansvar för de anställda. Att värna om svenska kollektivavtal är alltså minst lika mycket en kamp för internationell solidaritet som för att värna sina egna rättigheter.
Om man ska se något positivt i de fyra domarna kan man hoppas på en alleuropeisk mobilisering för stärkt arbetsrätt i Europa. Lösningen skulle kunna vara ganska enkel: Ändra i EU:s fördrag så att arbetsrätt överordnas marknadens frihet.
I oktober i fjol röstade vi i EU-parlamentet om just ett sådant förslag. Till den så kallade Anderssonrapporten, om kollektivavtalens ställning efter Vaxholmsdomen, hade vi i vänstergruppen lagt ett förslag om ett socialt bindande protokoll till EU:s fördrag för att skydda strejkrätten. Detta röstades tyvärr ned av en majoritet i EU-parlamentet. Dessvärre fick vi inte ens stöd av de svenska ledamöterna. Det var endast Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Anna Hedh (S) som röstade för. Socialdemokraterna lade ned sina röster. De andra svenska partierna röstade emot.
Man kan fråga sig varför Socialdemokraterna inte stödjer en garanti för strejkrätten. Jag tror det handlar om att man inte vill ändra i EU:s fördrag. Det kan uppfattas som en kritik mot EU som sådant. Och att kritisera EU är svårt, särskilt i en partigrupp som vill ge EU mer makt på de flesta områden.
För mig och Vänsterpartiet är valet enkelt: Kollektivavtalen och strejkrätten måste skyddas oavsett vad EU-etablissemanget säger. Ett socialt protokoll hade kunnat vara ett sådant skydd. Nu blev det inte så, men vi ger oss inte. Vill du värna arbetsrätten - rösta på Vänsterpartiet nu på söndag.
Jens Holm, Vänsterpartist och EU-parlamentariker
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Malin Sahlén, nationalekonom Svenskt Näringsliv
