 |
SKÖNHET & MODE
Artikel
av Linda Thilén
publicerad 4 maj 2009 kl. 10.22:
Skoluniformen var en lättnad
"Så kom måndagen och jag gick till skolan i mjukisbyxor, t-tröja och ett par beiga gympaskor, utan smink för första gången i mitt tonåriga liv. Efter en minut var jag såld. Att alla såg likadana ut skapade en gemenskap, en slags trygghet."
Min allra första resa utan vare sig beskyddande föräldrar eller stöttande vänner gick till ett land där kriminaliteten ligger på en nivå ljusår ifrån den svenska, ett land där jag inte skulle kunna fråga efter vägen om jag gick vilse och där jag inte kände en enda av de nästan 40 miljoner invånarna. Ändå så kretsade de jobbiga tankarna jag hade innan nästan enbart kring kläder och smink.
Ett par månader innan avresan till andra sidan jorden fick jag nämligen ett mail av en flicka som skulle bli min värdsyster. I mailet förklarade hon att på min framtida skola var skoluniform obligatorisk. I ett senare mail nämnde hon, som i förbifarten, att smink och stora smycken inte accepterades. Det kändes som att döden var nära. Jag var sexton år och mindes knappt tiden då jag kunde gå ut utan mascara.
Tänk om uniformen inte alls passade min kropp? Jag var övertygad om att jag skulle se tjock, lång och annorlunda ut. Jag skulle vara minst en meter längre än alla andra och säkert behöva ha speciella skor eftersom jag hade så stora fötter. Byxorna skulle sitta konstigt, tröjan ännu värre och det värsta var sminkförbudet. De sista åren innan mitt utbytesår hade jag haft smink varje skoldag. Varenda dag i skolan, varje dag, inte ett enda undantag. Utan smink var jag ful, glåmig, blek och pinsamt alldaglig, precis som alla mina andra 16-åriga väninnor. Det är svårt att idag föreställa sig, men att gå till skolan utan smink fanns inte i min värld.
Väl i Argentina gick det fort, första dagen inhandlades gröna mjukisbyxor, vit pikétröja och en V-ringad tröja med skolans emblem på. Så kom måndagen och jag gick till skolan i mjukisbyxor, t-tröja och ett par beiga gympaskor, utan smink för första gången i mitt tonåriga liv.
Efter en minut var jag såld. Att alla såg likadana ut skapade en gemenskap, en slags trygghet. Det gick liksom inte att se vem som var äldst, vem som var cool, vem som hade mest pengar. Vi var alla reducerade till precis vad vi var; skolelever, klasskamrater, tonåringar. Det var underbart att se tonåriga killar och tjejer i exakt samma kläder med exakt lika obefintligt smink. Det var underbart att kunna gå upp på morgonen utan att behöva bekymra sig för vad man ska ha på sig. Att inte behöva tvätta bort sminket varje kväll. Att inte oroa sig för att inte passa in eller tvärtom för att göra det, det eviga dilemmat som upptar så mycket av tonåringars kraft i svenska skolan idag.
Mitt utbytesår är och kommer att vara ett av de viktigaste åren i mitt liv. Jag lärde mig att ifrågasätta mig själv, mitt liv, mina vanor men också min närmaste omvärld. På mitt gymnasium i Sverige hade det som på många andra skolor spårat ur för längesedan. Killar som tjejer gick till skolan som om dem skulle på årets största fest. Det är ingenting man reagerar på om man vuxit upp med det. Tjejer balanserade på stilettklackar mot kemisalen. En designerväska låg uppslängd på bänken under franskalektionen. En kille hängde upp sin femtusenkronorsjacka i jympasalen eftersom den kunde bli snodd om han låste in den i skåpet. Hysterin finansieras av föräldrar, studiebidrag och lite extrajobb på ICA. Vi har antingen blivit blinda för galenskapen eller så vågar vi inte se efter.
Jag är tacksam för vad Argentina visade mig. Samtidigt som jag undrar varför fixeringen kring kläder och smink i skolan inte diskuteras mer aktivt av lärare, elever och föräldrar. Svenska skolan har kanske lika svårt att säga ifrån inom detta område, som inom så många andra. Jag önskar att mina lärare hade tagit upp ämnet.
|
Lars Nilsson