Jag går idag mitt sista år på Thorildsplans Gymnasium i Stockholm, där jag läser industridesign, en linje där till exempel matte D är obligatoriskt. För er som inte är uppdaterade på hur mattekurserna ser ut på gymnasiet så går de från matte A till matte E och matte D innebär alltså ganska komplicerad matematik. För er som inte vet vad industridesign är så är det ett yrke som lite förenklat går ut på att designa allt som ska industritillverkas, allt från diskborstar till bilar. Det är inte riktigt hela sanningen men det ger en uppfattning om ungefär vad det går ut på.
Så var vi i London förra året och gjorde bland annat ett studiebesök på The Royal Collage of Art och den svenska studenten vi talade med där berättade glatt att hon tyckte matte var jättesvårt men älskade att designa och eftersom världen är full av människor som är bra på matte så var det ju bara att ta hjälp av någon annan med uträkningarna. Och det är ju så det fungerar! Överallt jobbar man ju i team! Var och en bidrar med det man är ovanligt bra på och tillsammans skapar man ett vinnande TEAM! Varför måste man då i skolan vara bäst på alla ämnen, även de ämnen som inte alls rör det man vill läsa? Mitt musikbetyg var ju till exempel lika viktigt när jag sökte gymnasium som mitt mattebetyg, men musik läser jag inte alls sen jag började gymnasiet. Jag tycker industridesign är jätteroligt rent estetiskt men all matte, kemi och fysik tar kol på mig och börjar få mig att överväga att ge upp den drömmen. Ska det behöva vara så?
Min pappa har många gånger tagit upp en annan aspekt också i frågan om betyg; hur lätt vi accepterar att skolelever betygsätts medan man på en arbetsplats aldrig skulle drömma om att acceptera ett motsvarande system. Då brukar jag försvara systemet genom att helt enkelt säga det som Churchill sa om demokratin, att det är ett uruselt system, men det finns inget bättre. Och lite så är det ju, om varje klass varje år skulle handplockas genom intervjuer, arbetsprover etcetera, som man kanske gör när man på en arbetsplats söker nya medarbetare, så skulle vi nog snabbt drunkna i arbete allihop. Det är en uppfattning som jag står fast vid. Dock tycker jag att man inom skolväsendet kunde nyansera sig lite. Söker man naturlinjen till exempel kunde man kanske gå på snittbetyg i naturämnena och eventuellt även svenska och engelska som är viktiga ämnen överallt i livet, men musikbetyget kanske inte behöver spela någon roll, eller?
Även andra ämnen kanske är ganska viktiga för just allmänbildningen, som till exempel samhällsvetenskap, då kanske en naturlinje kan ha ett krav på godkänt i det också till exempel, och så vidare. Men att en naturvetare ska behöva mvg i musik och bild eller samhällskunskap för att nå 320 poäng och komma in på sitt gymnasium tycker jag bara känns omänskligt!
Så återigen; varför måste eleverna vara specialister inom alla områden medan arbetsmarknaden nästan alltid nöjer sig med att du är det inom ett?
Emelie Schlyter,
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
