 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Sofia Larsson
publicerad 13 sep 2008 kl. 18.12:
Skolan: Sprang för långsamt för att bli psykolog
Det finns ett yrke sm jag vill ha: psykolog. I skolan var jag inte tillräcklig snabb på att springa för att få högsta betyg. Det hindrar mig från att bli psykolog. Känns inte det absurt?
Under hela min skolgång har jag alltid roats mer av de praktiska ämnena än de teoretiska. Jag kopplade av när jag var praktiskt. Det var "släpp loss" på idrotten, "känn friheten" på bilden, "sjung ut" på musiken, "gör något gott" på hemkunskapen och "skapa vad du vill" på slöjden. Det kändes lätt, på högstadiet, att få bra betyg i de praktiska ämnena. Man bedömdes inte på samma sätt som i de teoretiska. Där var det krav på att alla skulle kunna rabbla minst tio kemiska formler samt förklara fotosyntesen med egna ord för att få MVG i Naturorientering, men man behövde inte måla som Vincent van Gogh för att få högsta betyg i bild. Jag tog det nästan som en självklarhet att jag åtminstone skulle få VG i de praktiska ämnena, hur ful en målning än var. Det handlade ju ändå om mina idéer, inte om hur fint jag ritar.
På gymnasiet kände jag inte samma frihet. Det blev mer press, i stället, på att få så bra betyg som möjligt. Det kvittade om jag var idérik, det skulle vara snyggt på pappret också. Det spelade ingen roll om jag var bra på att spela fotboll, jag skulle kunna springa 2 km under 12 minuter för att få högsta betyg.
Jag visste att man skulle prestera för att bli något, men jag visste aldrig hur mycket.
Trots att min studiemotivation inte fanns på mils avstånd så försökte jag oftast göra mitt bästa. Det får gå som det går, tänkte jag. Jag gör vad jag kan på provet och sen får betyget bli vad det blir. Det var min inställning under större delen av gymnasietiden. Jag blev en typisk VG-elev, jag hade VG nästan rakt genom i alla ämnen, men även något G och några MVG. Idag, drygt ett år senare kan jag bara säga att jag inte alls gillar det svenska skolsystemet. Jag gjorde så gott jag kunde på gymnasiet, men det räckte inte. Inte om jag vill bli psykolog. Det krävs så gott som 20.0 i betyg för att komma in på psykologlinjen, det är MVG i alla ämnen. Något som jag inte lyckades skrapa ihop.
Jag vet inte om det beror på att jag inte lyckades springa 2 km under 12 minuter eller om det var för att jag inte gjorde en lika fin stol av hönsnät som Lisa på bildarbetet som gjorde att jag inte fick MVG, i stället blev det VG. Jag frågar mig vad jag som psykolog skulle ha för nytta av att kunna springa 2 km på en viss tid eller kunna göra en stol av hönsnät. När i mitt yrke skulle jag utnyttja dessa två kapaciteter?
De praktiska ämnena är bra att ha i skolan, men att de ska betygsättas är dock fel. Det är inte rättvist att alla, som har olika praktiska förmågor, ska bedömas inom samma ram. Man borde i stället utgå från individens personliga utveckling. En person som målar som van Gogh och en person som ritar som en 5-åring ska kunna få högsta betyg, båda två. Praktiska ämnen som jag aldrig kommer att utnyttja i mitt framtida yrke borde inte få hindra mig från att bli det jag verkligen vill bli. Att ynka 30 sekunder på idrotten skulle komma mellan mig och min framtid, det är absurt.
Vem kan inte hålla med om att det känns mycket mer förnuftigt och rättvist att man testar individens inre förmågor för varje yrke, och inte går efter betygen till punkt och pricka? Hur lämplig är jag att bli psykolog, trots att jag inte bär på en så bra egenskap som att kunna måla som van Gogh? Jag längtar tills den dagen skolsystemet ser ut som jag önskar, men än så länge verkar det inte bli verkstad av det. Jag slutar dock inte att hoppas. Jag vill i alla fall inte att mina framtida barn ska behöva kämpa som dårar i ALLA ämnen för att kunna bli vad de önskar. Jag vill inte att ett praktiskt ämne som de inte är bra på att utföra ska komma mellan deras betyg och yrkesval. Allt jag vill ha är en förändring, och jag är villig att medverka i genomförandet av den, så att alla ska kunna bli vad de önskar.
|
