 |
KULTUR & NÖJE
Artikel
av peter dolving
publicerad 24 nov 2001 kl. 17.08:
Skivkontrakt är som självspäkning
Att idag som ny artist skriva på ett skivkontrakt är egentligen ekonomiskt poänglöst och gränsar till självspäkning.
Det här borde alla som spelar musik läsa... del 2.
Av Peter Dolving
Till att börja med ägs 85 procent av alla skivbolag av Sony, EMI, BMG, Universal, och Warner. Tillsammans äger de även Sveriges största distributionsbolag - Play distribution. De kontrollerar därmed också vad som säljs I affärerna, och kan genom sitt ägande via kampanjer, reklam och mediatillgång kontrollera hur och vad som kommer ut I affärerna.
På detta sätt dikterar de indirekt även omständigheterna för de skivaffärer som har andra distributörer som huvudleverantörer, samt mindre distributörer. Närmare 90 procent av alla sålda skivor säljs av just dessa, eller av dessa ägda bolag. Dessutom har de kontroll över de stora media som kvällstidningar, TV och radio via sin ekonomiska styrka.
Annonser eller recensioner har förändrat karaktär de senaste 20 åren och ibland kan det verka som om dags- och kvällstidningarnas stackars journalister har degraderats till copyrighters. När Aftonbladet Puls släpper en bilaga I bilagan som är ren reklam för att till exempel lansera den senaste Ozzy plattan blir sakers tillstånd smärtsamt tydligt.
Att Z-tv förklarar sig berättigade I att inte visa andra artister än de som är signade av bolag som köper reklamtid är också ett tecken.
Eller när ett par av de största bolagen under jul-rushen 1999 klagade över TV4:s annonspriser. Man hävdade att de var för låga, och att det gav för många av de "svagare" konkurrenterna möjlighet att tävla om annons-plats. Annonsplats de större bolagen själva ansåg sig ha den ekonomiska rätten till.
Om TV, reklamradio, dags- och kvällstidningar har någon som helst annan roll än just som marknadsföringsvektyg för de kapitalstarkaste bolagen, vad gäller nöje och underhållning, så är det en roll som blir allt otydligare.
Genomsnittligt släpps det sedan 1996-97 ca. 4000 plattor per år I Sverige. Konsekvenserna är tydliga. Värdet på musik sjunker och De Fem kan I sin roll som ekonomiska vågmästare diktera marknadens villkor.
Alla påverkas, stor som liten. Alltifrån skivköpare till de som driver inspelnings-studios eller produktionbolag. Hos alla dyker frågan upp - Vem vågar man satsa på? Vad kan bli framgångsrikt? Frågan om den konstnärliga kvaliteten blir sekundär eftersom så många yttre aspekter spelar in och påverkar oss I vårt val, både som konumenter och som producenter.
Vad har detta för effekter på musiken I stort? Och hur påverkar det musikerna?
För artisternas del är det I just skivkontrakten man först och främst kan se vad som sker. Med konkurrens som argument drivs bolagens sak. De standard-kontrakt som bolagen idag utgår ifrån, handlar om två saker.
1. Om du är bra, se till att ingen annan signar dig. Kort och gott säkra dig som potentiell inkomst.
2. Se till att OM man skulle ge ut en skiva, säkra bolagen maximal vinst på artistens bekostnad.
Hur går då detta till?
Normalt för debut artister ligger royalty mellan sex till tolv procent. Pengar som av någon orsak inte är
A-kasseberättigande, men likväl skall beskattas med både inkomstskatt och sociala avgifter. Sex procent av 100 spänn (skivhandlarna betalar 104) är sex kronor. Om ett band består av fem personer blir det 1,25 kronor per såld enhet.
Sen börjar avdragen. Först ett paketerings avdrag, kvar sen CD:ns barndom, då någon på nåt bolag tyckte att det var bäst att artisterna betalade för att man skulle göra CD konvolut, på 25 procent, och sen ett så kallat 10/11 avdrag som innebär att man inte får pröjs för var 10:e platta, alltså tio procent. Även detta en relik som ingen vettig människa kan försvara.
Sen ryker 50 procent om det görs reklam på TV. Inte för att jag tror att det någonsin sker, men det finns alltid någon slug revisor anställd av nåt skivbolag därute som satt detta I system. Ingen har väl undgått insikten att ZTV och MTV är reklam?
För skivklubbar och kampanjer får ni bara 50 procent av den vanliga royaltyn. Plattor I dag brukar räknas ha en livstid på max 2 år, sen brukar bolagen köra NicePrice kampanjer och så vidare.
Om ni skulle lyckas få ett utländskt licens-avtal på plattan dras ytterligare 50 procent på vad den skulle kunna tänkas generera där.
Att ALLA kostnader som härleds till plattan betalas av artisten behöver jag väl inte säga? Att samma bolag som vill ha igen sina pengar från artistens royalty vet ni ju nu, men att produktions och representationskostnader till stor del är avdragsgilla, och bolagen därför alltsom oftast får tillbaka sina pengar TVÅ gånger kanske det inte är många som tänkt på?
Vid alla avtal är det dessutom praxis att Bolaget begär att artisten förlägger sin musik hos just deras förlag, annars brukar de hävda, kan de inte ge ut artistens skiva. De skulle förlora möjligheterna till ett effektivt arbete.
Där ryker 33 procent av den inkomsten, och naturligtvis 50 procent till av potentiella inkomster om ni sedan skulle lyckas få licens med ett utländskt förlag.
En tredjedel av de mekaniska royalties som skulle till artistens ficka, går alltså tillbaka dit de kom ifrån.
Bolagens nationella kontor är viktiga för konstruktionen.
Separerad ekonomi gör att man systematiskt kan fiska artisterna på så mycket deg det bara går. Om till exempel Stockholm records, som är ett Universal-ägt bolag gör ett licens-avtal med Universal I Storbrittanien, så görs detta 50-procentiga avdrag ändå. Så att Universal tjänar mer, och artisten tjänar mindre.
Dessutom går ju stor del av den vinst bolagen redovisar varje år inte tillbaka in I svensk Musikindustri, och sedan Sverige. Utan flyger glatt iväg till de egentliga ägarna I Tyskland, England, Japan och USA. Aktieägarna hungrar efter resultat.
Att tjäna pengar på radio o TV kan ni glömma, om musiken ni skapar inte är formgjuten till rådande trend, eftersom till och med Sveriges Radio måste konkurrera på etermarknaden, och därför till viss del är tvingade att delta I hetsjakten på hits.
(En glad nyhet för de små bolagen är dock att reklam-radio under der senaste året förlorat 25 procent av sina lyssnare, medan P4 går fram med stormsteg.)
Så för att som fem personer I ett band, med ett kontrakt som idag kallas standard, tjäna 10 000 spänn (före skatt) på ren skivförsäljning måste ni alltså sälja kring 100 000 plattor, det vill säga platina.
En platta som ni kanske lagt ner två till tre år på att producera. Oavsett inspelningsbudget. Lägg till mekaniska royalties på detta så hamnar ni kring 75 000 kronor efter skatt och sociala avgifter. Hyra och käk ett år brukar gå på cirka 80 000 spänn för en person, efter skatt, och då ingår inte telefon, nöjen och kläder.
Vinstmarginalen för en artist som gör allting själv, med en budget på 100 000 - 150 000 kronor om artisten säljer 2 000 skivor, är nästan 50 gånger högre. Men här ligger den existerande marknadens aktörer som en obeveklig propp I vägen och arbetet är idag enorm mycket mer krävande, på alla plan.
Visst finns det undantag och förskottsutbetalningar, men förskott betyder oftast att artisterna aldrig ser en spänn till för sin platta, förutom från STIM. Och självklart händer det att artister får bättre avtal, men det är snarare undantagen som bekräftar regeln. Något måste ske.
All information I denna artikel utgår från mina egna erfarenheter under de 18 år jag arbetat med musik samt statistik och information från:
IFPI
STIM & Ncb
KK-stiftelsens utredning Blandade Upplevelser.
Tidningen MusikIndustrin 1997-2001
Billboard magazine 1998-2001-11
Stim-nytt 1996-2001
Använd media: Peter Karaszi
Musikjuridik: H.Stannow, Y. Åkerberg, H. Hillerström
Legal aspects of the musicindustry: Richard Schulenberg
All you need to know about the musicbusiness: Donald S. Passman
Samt ändlösa diskussioner med trevliga människor I alla delar av svensk musikindustri. Tack för att ni finns!
...och ännu fler böcker...
I det nya Industriella Uvecklings Center för musikindustrin som startats I Hultsfred, finns inte en enda musiker representerad I ledningen. Ingen Magnus Uggla, Per Gessle, eller ens Eva Dahlgren. Massor av betydelsefulla representanter från skivbolag, bokningsbolag, eller andra kringliggande kategorier. Men inga musiker.
|
