 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Sofia Hadjipetri
publicerad 15 jun 2005 kl. 17.17:
Skilda världar i Madrid
Trots att en femtedel av Madrids invånare är invandrare korsas inte gränsen mellan spanjor och icke-spanjor.
I samma veva som general Franco dog 1976, efter trettiosju års järnstyre, skapades intresset för utomiberier att flytta till Spanien. Tittar man närmare på Madrid fanns det år 1980 30,500 immigranter som uppehöll sig i huvudstaden. Idag, tjugofem år senare, har de ökat till 800,000, vilket innebär att cirka en av fem invånare i stor-Madrid alltså har utländsk härkomst. Den största ökningen har skett de närmaste fem åren.
Journalisten Antonio Jimenez Barca menar att immigranterna är oumbärliga för staden. I El País (050206) skriver han ner ett tankeexperiment. Hur skulle en hypotetisk arbetsdag kunna se ut om de invandrade helt plötsligt försvann? Kaos, är hans slutsats. För immigranterna sysselsätter sig just med de lågavlönade arbetsuppgifter den spanske invånaren har lämnat. De som jobbar dubbelskift på restauranger, bygger ut staden och reparerar tunnelbanan; de som spolar gator och plöjer undan skiten, tar hand om den övre medelklassen barn, samt vaknar kl. 03 för att rensa fisk - de är alla nya invandrare. Ingen tjänar mer än 1000 euro/mån., utan snarare ligger lönen på ett par hundra euro mindre. Och få umgås med infödda spanjorer.
Är man sugen på kebab och befinner sig i stadsdelen Lavapiés, kanske man hamnar på Döner Kebab Istanbul. Där arbetar Ibrahim och Atiqur, vänner från Bangladesh som flyttade till Madrid för 15 månader sedan. "Här är bra", menar Atiqur. "Jag kom hit för att tjäna pengar och det gör jag nu". De har bägge lärt sig språket genom att titta på teve och att prata med kunderna. Ingen av dem känner någon spanjor. "Det här är inte Lavapiés", inflikar Rahmi från turkiska Kurdistan och ler medan han byter musik bakom disken, "det är Bangladesh". Han syftar på de många kiosker, fruktaffärer och telefonbutiker i området som ägs av hans arbetskamraters landsmän. Själv har han bott i Madrid i två månader och kan precis göra sig förstådd bland kunderna.
På den röda baren på vandrarhemmet Cat's vid Calle Atocha arbetar en rumänska som inte vill uppge sitt namn. Snabbt serverar hon billig öl och sangria till överförfriskade turister. Ofta ser hon trött ut. "Jag har inget val, jag måste ha två jobb", säger hon, "annars klarar jag mig inte". Under fyra månaders tid har hon inte varit ledig en enda dag. Har hon tur kan chefen på hennes dagtidsjobb på en restaurang ge henne tillåtelse att stanna hemma vissa lördagar, så hon kan sova ut. På kvällen måste hon dock fortfarande ta sig till Cat's för att fortsätta hälla upp öl. Samma visa, dag ut och dag in.
Från den spanska regeringens sida görs det försök att förbättra immigranternas situation. Mellan 7 februari och 7 maj i år kunde de som hade varit mantalsskrivna i Madrid sedan augusti 2004 och hade ett lagligt arbetskontrakt att uppvisa, registrera sig hos försäkringskassan. Innan dess har det inte varit möjligt.
Selen har föräldrar som emigrerade till Spanien för femton år sen. Hon föddes i Madrid och är därmed vad man i Sverige kallar "andra generationens invandrare". Inte heller hon har spanska kompisar. Hennes klasskamrat Alejandra, från Spanien, har sin tur enbart spanska vänner. "Det bara blir så", menar hon.
På universitetet Carlos III i Madrid finns nästan inga invandrare, om man bortser från kanske tvåhundra utbytesstudenter. Fernando, som pluggar företagsekonomi, säger att han inte känner några icke-spanjorer. "Fenomenet med invandring till Spanien är ju ganska nytt", säger han. "I och med att de flesta jobbar, har jag som student inte så mycket kontakt med dem, förutom då jag kanske ska handla något 'al chino' [kiosken] eller ladda mobilen i telefonaffären".
De flesta immigranterna i Madrid bor, liksom i Sveriges största städer, i sina egna barrios. Bengalerna i Lavapiés, kineserna vid Argüelles, marockanerna i Getafe. Den samexistens mellan kristna, judar och muslimer, som kännetecknar det muslimska styret i Iberien år 711-1492, verkar vara ett minne blott. Bara tiden kan utvisa hur pass "integrerade" dagens invandrare i Spanien kommer att bli. Eller om dem blir det överhuvudtaget.
|
