 |
LITTERATUR & POESI
Artikel
av Anitha Östlund
publicerad 1 dec 2009 kl. 11.00:
Skadeglädje?
Med darrande händer öppnade Lea morgontidningen och bläddrade snabbt till familjeannonserna, sedan drog hon med pekfingret över raderna i jakt efter det speciella namnet, men... nä, ingenting.
Den silverfärgade knappen trycktes bestämt ner och den nu så välbekanta webadressen klickades fram. "Men...vad i? Det var väl idag det skulle gå av stapeln?" Hon mumlade för sig själv medan artikel efter artikel visades utan att det var den rätta. Ute lyste solen och badplatserna var säkert överfulla redan, men Lea kände ångesten som greppade tag i hennes arma mage och i hennes huvud for bilder av Patrik förbi. Varför fanns inget i tidningen om bröllopet? Hade det blivit inställt? Lea slog några siffror på mobilen, men lade på flera gånger innan hon till slut lade ifrån sig den.
Efter frukosten som nätt och jämt gått ner i hennes oroliga mage beslutade Lea sig för att ta bilen och fara ner till caféet där Pia jobbade. Hon hade varit ett stort stöd när Patrik hux flux lämnat Lea och flyttat in hos den andra. Nätterna bestod under en lång tid av att älta och gråta, men med Pia vid sin sida började Lea sakta återhämta sig och vardagen kom i fas. Tills det absolut värsta hände... Patrik och den nya kvinnan skulle gifta sig. I Leas huvud började scener utspela sig om vad som varit, och hur länge hade otroheten egentligen pågått om de redan skulle gifta sig? Hade Patrik gått från hennes säng till den andras och vice versa? Lea fick en äckelkänsla av att ha blivit utsatt för något mot sin vilja. Hade han ens duschat emellan? Caféet dök upp och Lea ställde sin lilla bil utanför och gick in.
"Hejsan Gumman!" Pia log stort och sträckte ut armarna mot sin väninna. "Vill du ha lite kaffe och smörgås, du har väl inte ätit någonting förstår jag?" Lea ruskade på huvudet och skrattade till "Jo, jag har faktiskt fått i mig lite idag, men du..." Hon tvekade innan hon fortsatte. "Skulle inte Patrik gifta sig idag? Hon kände att smärtan i magen eskalerade när hon uttalade hans namn, och Lea kände att hon kanske måste gå på toaletten och spy. Pia tittade med medlidande blick på sin älskade väninna och bad henne sätta sig ner. "Patrik sade ifrån bröllopet, han insåg att den andra kvinnan inte var hans livs kärlek trots allt. Patrik kom hem till mig inatt och grät. Han älskar dig Lea, men vet att han betett sig som en skitstövel och förväntar sig ingen förlåtelse, men han vill ha dig tillbaka. Han bad mig att prata med dig, och försöka få dig att förstå."
Leas ögon fylldes med tårar och det ljusa bobbade håret föll fram i ansiktet när hon lade sig mot disken. "Jag älskar honom. Jag älskar, älskar, älskar denne förbannade skitstövel så att det gör ont, men jag vill aldrig mer se honom eller höra hans röst." Pia lade armarna runt hennes axlar och började också gråta. "Faan Lea, du är så stark. Du är så jävla fucking stark som säger så där. Jag skall prata med honom." Hon gick in i kökets inre del för att skölja av sina rödgråtna ögon, sedan kom hon ut med två glassar i sin hand. "Varsågod! Vad har du tänkt göra nu då? Skall du byta jobb, eller?" Lea funderade ett kort tag innan hon svarade. "Jag skall flytta från stan. Patrik hittar säkert någon ny och jag vill inte vara här då. Dessutom kan jag inte fortsätta att arbeta på samma jobb som honom." Hon snurrade glaset mellan sina händer medan hon log. "Jag kan inte låta bli att tycka att det var rätt åt den där andra satmaran. Hon visste ju faktiskt att jag och Patrik var förlovade, och ändå..." Lea grimaserade och slog med ena knytnäven i sin andra hands handflata. "Ändå förförde hon min kille och till och med skröt om det inför sina vänner. Hon förtjänar all skit hon kan få den bitchen. Nä nu pratar vi om något roligare. Patrik är historia."
En vecka senare satt Lea i bilen på väg till en grannstad där hon fått ett toppjobb som redaktör.
|
