Man börjar undra över vissa saker. Nyss läste jag på nätet, att en viss politisk person blivit ombedd att ta "time out" och inte diskutera sådana frågor, som kan var provocerande för gruppen.
Jag nämner inga namn, men jag funderar själv över vilka bilder man kan publicera, eftersom på mina bilder finns en brokig samling människor. De människor som jag skulle vilja ha med på bild bor inte där jag bor. De bor i finare områden och nämner aldrig med ett ord vad som hänt. De är inte heller intresserade av min ringa person, vilket gör mig ledsen.
Dessutom läste jag att det land jag valt som resmål ska ha negativ betydelse i vissa kretsar. Jag säger inte vilket land.
Jag har inte haft fördomar förut. I morgon ska jag träffa en väninna och gå på en fest. En brokig fest. Jag säger inte var. Jag gratulerade just en person, som kommer just från det land som jag ska till, men som inte accepteras i vissa kretsar. Han är en fin och plikttrogen person, tror på att hålla samman, göra sin plikt mot de sina, men passar han in då, i det nya mönstret, som många säkert förespråkar?
För jag tror att många inte visar sina rätta ansikten. En del varnar för nätet. Folk iakttar, folk följer vad som händer där. Häromdagen fick jag ett mail med ett musikstycke som inte gick att stoppa. Jag försökte jättelänge, spelade ingen roll om jag stängde av datorn, det började igen när jag satte på, trots att jag stängt av. Till slut fick jag bukt med det. Jag blev fundersam. Vänlighet hade vänts till något annat. Alla medel är kanske tillåtna nu.
Man har faktiskt lurat oss. Man - är då de okompetenta, som sätter folks liv i fara. Läste i dag något så hemskt, som att en svårt sjuk kille ringde och ringde ambulans, men fick ingen. Han togs inte på allvar av den manlige sjuksyrran, som svarade att han var andfådd för att han sprang runt lägenheten, när han berättade att han inte kunde andas. Han dog av brusten mjälte i sitt hem. Sådana personer borde få ett hårt straff. Inkompetenta sjukvårdare, som inte förstår allvar utan bara ironiserar över människors smärtor.
Man börjar undra över vissa saker. Ska vansinnet fortsätta och blir det vi som är orubbliga i vår tro på livet, som ska ta upp kampen som vi kanske förlorar? Ska man flytta? Ingen information finns från dem som har ansvaret, bara hav av blommor och beklaganden över det som hänt.
Jag vet att de är flera än vi. Men det är ingen som vill höra. Ska man flytta nu?
Pia Isaksson, Konstnär, arbetar med barn och ungdom, intresserad av samhällsfrågor
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
