Skriv idag om: Bostadsrätt vs hyresrätt? | Egyptens presidentval | EU-toppmötet Börja här!
KROPP & SJÄL
Artikel
av Jan Brunnegård
publicerad 27 sep 2011 kl. 06.00:
Sjukjournal 390315 - min subjektiva upplevelse av en sjukhusvistelse
"Om alla läkare och sköterskor som jag träffade under fyra undersökningsdygn så kan jag bara säga att de var verkligt proffsiga och kunniga inom sitt område. Många hade verkligt långa arbetsdagar men med gott humör även sista arbetstimmen."
Jag hade så väldigt ont i magen i söndags. Sen hade jag en fruktansvärd diarré hela natten till måndagen. På morgonen började jag ringa runt till olika sjukhus, min vårdcentral samt till larmnumret 112. Alla sa att jag genast skulle beställa ambulans till Alingsås lasarett. Så det gjorde jag.
Ambulansen kom inom tio minuter och vi var så stressade att saker som jag borde ha haft med mig blev kvar hemma. Men jag fick med mig reservkläder och en necessär och en massa läkarpapper.
Klockan tio på förmiddagen kom jag in på akuten, smärtfri men väldigt uttröttad av ett dygns sjukupplevelser. Inom en timme fick jag träffa flera sjuksköterskor och några läkare, genast skrevs jag in i datorerna.
Medan jag väntade lite i akutintaget kom flera och frågade hur jag hade det, likadant i det första behandlingsrummet. Jag förstod att de hade haft en väldigt jobbig morgon med flera akutintag av olika sort, men ändå gjorde de det yttersta för mig.
Efter att ha haft tre samtal med Dr Anders, som läst in sig på mig, så slussades jag till Kirurgen, vårdavdelning 6. Där fick jag eget rum av högsta klass med motoriserad säng med mera. Där stod en ny TV som fungerade utmärkt och till radion fick jag nya dyra hörlurar. Länge tittade jag på nattlampan, en väggampell av vackraste slag.
Tänk vilken mat som de andra patienterna fick men nästan inte jag, för jag skulle slangundersökas både genom munnen och rumpan. Det heter ju skopi och något mera. Tre gånger om dagen, rejäl mat och kaffe därtill. Extra kaffe eller te på kvällen med bredd smörgås. Krisen har sannerligen ännu inte nått Västra Götalands Region.
Om alla läkare och sköterskor som jag träffade under fyra undersökningsdygn så kan jag bara säga att de var verkligt proffsiga och kunniga inom sitt område. Många hade verkligt långa arbetsdagar men med gott humör även sista arbetstimmen. Men de hade ju också extra hellediga dagar. Jag frågade många om hur de upplevde sitt arbete och sin allmänna situation och alla verkade nöjda. Städerskan som jobbade fem timmar i taget och gick från rum till rum sade att hon hade ont i ryggen. Du borde ha extra gymnastik för din rygg menade jag. "Du har helt rätt" sa hon. Men hon trivdes för alla var så väldigt vänliga och tacksamma till denna invandrarkvinna.
Det fanns sådana i personalgruppen som ofta pekade med hela handen och talade om för oss patienteter hur vi skulle göra. "Du skall dit, vi kör dig dit" var för mycket kommando. Du ska på två timmar dricka 1,5 liter vätska, annars misslyckas röntgen, var också för hårda bud för mig. Så lite träta hade jag med några gånger.
Men så fanns det personal med olika titlar som nästan uppträdde som service-inriktade värdinnor. Vad kan jag göra för dig, behöver du något, har du förstått vad doktorn sagt och så vidare. De var proffsiga på sin gamla yrkesroll men hade lagt till ett mer moderns demokratitänkande. De ville samverka med mig, inte besluta över mig. Det kändes verkligen skönt för en frisinnad person som mig.
Med en slang genom halsen till magsäck och nära områden så få fick jag kvävningskänslor men jag fick samtidigt på en skärm se hur slangögat fotade mitt inre. Det såg bra ut med ett undantag, en liten "finne" som de tog bort. Med denna slang kunde man göra mycket utöver att titta och filma. Verkade som rena underverket. Det gjorde inte ont men kvävningskänslan och spykänslan var rätt hemsk. Men de kom fram till en rad goda sanningar och det var ju väldigt bra.
En annan dag tog de en annan slang och körde upp i rumpan för att undersöka tjocktarmen i hela dess längd. Trots bedövningsinsatser så gjorde det sannerligen ont för slangen skulle förbi de tre stora böjar som tjocktarmen gör på alla. Därtill finns stora individuella skillnader med "valkar" som ska passeras. Så jag hoppa nästan i taket flera gånger och klagade med allehanda ljud. Men jag hade beslutat att inte ge upp, jag höll ut. Efteråt fick jag mycket beröm för att jag legat så still och gjort mitt bästa för att underlätta undersökningen. Även det förra slangfolket gav mig beröm och jag kände mig som en duktig liten pojke.
Det var inga fel på tjocktarmen utöver några smågrejer som kan opereras bort vid senare tillfälle, de var lättåtkomliga. Nu var det bara den långa lösa slingrande tunntarmen som inte var undersökt och inte gick att undersöka med slangmetoden. Men 3-4 sorters röntgen som tagit timmar visade att något skumt var det med tunntarmen. Ja det är ju där som jag haft mest ont i åratal så inte blev jag särskilt förvånad. Men nu vet alla det jag trott i åratal. Ett stort steg för vården och som en månlandning för mig.
"Jaha, vad ska hända nu då" tänker jag efter att för några timmar sedan ha kommit från ett väl fungerande sjukhus. Jo jag ska få en kallelse från ett sjukhus i den stora staden där de nog ska göra ett titthål på magen för att med lampor se om det verkligen är tunntarmen som är skurken i mitt fleråriga lidande. Är det så ska de göra det ingrepp som behövs, det kan vara stort eller litet. De kan kapa av en sjuk del av tarmen och sedan klistra ihop den igen. Lycka till sa jag till dem.
När jag kom till sjukhuset var det trångt och kanske rätt rörigt och stressigt. När jag åkte hem på fredag eftermiddag var det mycket lugnt i korridorerna samt en del tomma sängar. Jag tackade en för mig ny doktor för att han kom till mig sent på en fredag och skrev ut mig.
"Det är min ordinarie arbetstid" sa han till mig. Jag tackar ändå, sa jag. Så packade jag ihop mina jordiska tillhörigheter och gick ut till min subventionerade sjuktaxi. Tack för att Ni alla hjälpte mig att betala den.
Patienten Jan klockan 23.51 fredag kväll.
Jan Brunnegård, Socionom född 1939,socialliberal ,tillhör Missionskyrkan.
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
