Artikel av Carl Olof Schlyter publicerad 9 dec 2011 kl. 09.42:


Foto: Dan Lausten

Simon och ekarna - kanske en av de tio bästa jag sett

Gå och se Simon och ekarna, Marianne Fredrikssons bok filmatiserad av Lisa Ohlin. Det är inte ofta det görs en så bra film i Sverige.
Det är nästan två veckor sedan jag var på en förhandsvisning av Simon och Ekarna, filmatiseringen av Marianne Fredrikssons roman från 1985. Jag har den fortfarande i mig. Det är ovanligt. Min känsla när jag lämnade salongen på Sturegatan i Stockholm var att det här kan vara en av de tio bästa filmer jag har sett, alla kategorier. Den här filmen kommer bli Sveriges bidrag till Oscarsutdelningen, tänkte jag, och den kanske vinner.

Det är svårt, tycker jag, att sätta fingret på vad som skiljer en riktigt bra film från en inte riktigt lika bra. Jag försöker lyssna till min egen kropp. Vad känner jag? Vad tänker jag? Hur reagerar jag? Jag gör på samma sätt när jag betraktar konst, struntar i de direkta intrycken och försöker betrakta mig själv utifrån och studera hur jag påverkas av det jag ser och hör.

En bra film ska lyckas förmedla en äkta känsla av livet i filmen, som om jag själv vore närvarande, det gör Lisa Ohlins Simon och ekarna. Karaktärerna är trovärdiga och miljöerna är trovärdiga. Allför ofta känner jag att så inte är fallet när jag ser svensk film eller TV-produktion. Skönt, kände jag när jag klev ur biografen ut på gatan, efter filmen, det kan fortfarande göras riktigt bra film i Sverige.

Jag läste boken någon gång inte långt efter att den kom, på 80-talet. Jag var ungefär lika uppfylld av boken då som av filmen nu. Min känsla är att Lisa Ohlin har lyckats göra det beundransvärda att göra en film som gör boken den baseras på rättvisa. Det var så länge sedan jag läste boken att jag egentligen inte kom ihåg handlingen nu inför filmen, men känslan jag har nu ger vid handen att Ohlin verkligen har lyckats. Tänk att skriva en sådan här bok, som bara en i mängden av sin produktion, säger jag till mitt biosällskap, min fru. Efter den här prestationen kunde den dugt som en författares enda verk .

Musiken är fantastisk, jag vet inte vad det är, och vill inte googla sönder filmen nu så att min egen bild av filmen förstörs, men det är klassisk violinmusik, som jag måste leta fram och lyssna mer på. Den för tankarna till Bruch, alltså hjärtskärande vackert fiolspel.

Och fotot! Av misstag hamnade vi långt fram i salongen, på tredje bänkraden på parkett. Hur ska det här gå tänkte jag. Nu tänker jag att jag måste sätta mig så igen, i alla fall om filmen är på ett språk som jag behärskar. Varje bild, varje scen var ett konstverk.

Och så var det roligt att se Helen Sjöholm spela totalt omusikalisk.