 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Lena Vikberg
publicerad 26 nov 2001 kl. 09.13:
Silikonbröst, för vems skull?
Sitter verkligen min kvinnliga identitet i brösten och dess storlek?
Får man tro allt vad tidningarna undersöker om, och sen väljer att publicera, kan det vara så.
Då har jag med andra ord ingen vidare stor eller framträdande identitet. En rätt blygsam b-kupa som ibland har nöjet att fylla ut en c.
Känner jag mig kvinnlig i alla fall? Jodå, absolut, med rätt man känner jag mig härligt superkvinnlig. Men det gör förvisso inte alla, eftersom ökningen av kvinnor som väljer att göra silikoninlägg i sina bröst, är stor.
Jag läste i Aftonbladet om en kvinna (45 år) som äntligen tagit steget och opererat. Hon var jättenöjd, eftersom hennes bröst - efter år av amning - tappat sin spänst. Jag försökte mana fram en bild av hur mina bröst kunde sett ut, eftersom jag aldrig har ammat. Hur jag än försökte kunde jag inte se något fult. Hängiga, tomma bröst måste väl vara oändligt vackra i all sin slitna prakt. Dom har nämligen närt spädbarn och byggt liv. Hur kan man någonsin tycka att det skulle vara fult?
Tydligen finns det dom som gör det. Naturligtvis ligger valet alltid på den enskilde individen och jag dömer ingen som väljer att ta steget. Jag har ingen aning om orsakerna och vi tacklar alla våra problem på olika sätt. Vad som däremot oroar mig lite, är hur vanligt det börjar bli. Det finns massor med 20-åriga tjejer som lägger på sig ett par kupstorlekar, utan att ha ammat barn eller förlorat ett bröst i cancer. Av vilken anledning gör dom då det? Enligt dom flesta som blivit intervjuade, säger dom sig göra det för sin egen skull.
För sin egen skull? Ursäkta att jag frågar, men det svaret är så dumt att jag inte kan låta bli. Är dessa tjejer/kvinnor så självkära att dom bara älskar med sig själva? Är deras egen spegelbild ledmotivet i livet? Förmodligen inte. Alltså borde det ärliga svaret istället bli; För att bli mer attraktiv, mer godkänd, mer uppmärksammad. Och då är det genast ett annat läge. Därför att då handlar det om något helt annat. Nämligen ett förändrande av normer.
Normer är ett ord som smakar unket i min mun. Ett ord som i sin sämsta mening betyder; var inte speciell, var inte din egen, var likriktad och samhället är nöjt. Normer som dessutom sträcker sig till ren och skär yta, är riktigt skitiga normer. För hur ska unga tjejer som växer upp idag få perspektiv på tillvaron, när den ena kvinnan efter den andra låter kirurgen skära i sin kropp? Hur långt bort är dagen när 15-åringar börjar spara till sin bröstförstoring, istället för sitt första boende? Hur långt bort är dagen, när det föreligger ett allmänt tryck att med knivens hjälp bli accepterad till fullo?
Man ska heller inte glömma att det föreligger en hälsofara. Varenda gång man ligger under operation kan något gå snett. Hur kroppen kommer uppträda efter, låt oss säga 30 år med silikon/koksalt inbäddat, är inte helt klarlagt. Att det pågår forskning på det området, är jag övertygad om. När det handlar om big business är det så. Det i sig är nästa moraliska dilemma. Jag menar på fullt allvar att jag känner mig personligen kränkt av att en enda spänn läggs på sån forskning, när det finns hela länder som av olika orsaker håller på att gå under. Resursfördelning är synnerligen underskattat och ter sig alltmer som en drömmande utopi.
Jag väljer att låta den tråden av resonemanget hänga löst och knatar vidare i min tankelabyrint. Jag tar av mot mittengången och undrar; Skulle män, om risken för känselbortfall och eventuella potensproblem var uteslutna, låta sina stoltheter växa ett par centimeter? Jag dristar mig till att svara ja för dom, vars stoltheter är synnerligen små men naggande goda, och vänder mig till dom andra. Dom med standardmåttet 1.a = 15 centimeter i erigerat tillstånd. Skulle dom lägga in ett par centiliter för att öka omfånget? Jag är så infantil att jag tror inte det. Dom män jag känner gillar nämligen att se och fantisera, men kysser hellre ett par mjuka halvhängiga bröst än ett par stenhårda fotbollar. Och jag tror faktiskt att det är så, helt ärligt. Jag kan bara gå till mig själv, jag kan häpet betrakta en man i tighta shorts med full packning som bågnar, men det vete rackarn om jag verkligen skulle vilja känna innehållet.
Istället tror jag att behovet av silikonbröst till största delen skapats av oss kvinnor. Behovet av att synas är idag så stort att Andy W:s berömda "15 minuter i rampljuset" tar sig allt mer absurda former. Vi måste inte vika ut oss i Café eller Slitz, vi måste inte ha runda bröst för att våga visa oss i bikini. Vi måste inte ha bomber för att vara välkomna i de fina salongerna. Trots allt är det vi själva som i slutändan bestämmer om vi väljer att anamma en ny norm eller inte. Jag hoppas därför att unga tjejer och gamla kärringar (undertecknad) av idag väljer att trampa upp en ny stig. En stig där vi trampar ner dom normer vi egentligen inte vill ha. Vi bestämmer själva och det är dags att visa det snart.
Sist av allt vill jag sända en hälsning till dom av er som öser komplimanger över kvinnor med silikoninlägg. Komplimentera hennes kirurg istället. Både för dom lysande affärerna och för det goda handlaget med kniven.
|
