KROPP & SJÄL
Artikel av Marie Hellström publicerad 16 nov 2002 kl. 10.59:

Sex, själen och internet

Livet hade gett mig ett val och jag valde.
- Brukar du klä dig kvinnligt?
Frågan kom upp på dataskärmen. Jag blev inte alls förvånad, men sårad. Vad menade han, denna okända person på chatten?
- Vad är att klä sig kvinnligt för dig? svarade jag.
- Kort kjol, tuffa strumpor, tajt topp, kom det som svar.
Jag tittade på svaret.
- Brukar du ta på dig stay-ups?
Frågan kom utan att jag hade svarat på den tidigare. Jag tittade på frågan på skärmen.

Den sårade känslan satt i hjärtat på mig. Jag kände mig så värdelös. Visst klädde jag mig i kjol, till och med kort kjol, men inte stay-ups. Var min klädsel kvinnlig? Den var klassisk och för det mesta så signalerade den inte lättknullhet. Det var jag väl medveten om. En kväll ute på krogen innebar för det mesta en kväll då jag fick betala all dricka själv, lyssna på väninnornas samtal med uppvaktande karlar och ostört lyssna till musiken. Ibland hände det att jag lyckades att få samtala med en karl en stund, men hans intresse svalnade väldigt snabbt och råkade det gå förbi någon "rätt klädd" kvinna var jag snabbt historia. Den situationen hade jag varit med om flera gånger. Det kändes lika otäckt för varje gång det hände. Jag dög bara inte för karlar. Varför visste jag inte. Men fjorton år av utebliven sex, uppvaktning, ja, inte ens en flirt på bussen talade sitt klara språk.

Det senaste året hade det visserligen funnits två sextillfällen. Det första var en karl som hade uppvaktat på ett klassiskt sätt. Inte överdrivet, inga blommor, inga väldiga komplimanger eller rättare sagt inga komplimanger alls. Men ha hade visat mig intresse. Han hade fått mig att tända sexuellt en gång. Vi var på fest, han började sakta leka med mina fingrar. Jag svarade. Den ömma fingerleken tände lågan i mig. Kanske tände han också? Visst ville jag mer... men var... hur? Han kunde bygga upp intimitet på ett sätt som tilltalade mig. Jag tänkte att bara det fortsätter så här så blir det nog härligt att älska med honom. Tänk att få känna hans händer på min nakna kropp. Jag tyckte om hans händer där de ömt och försiktigt smekte mina. Det ilade i kroppen. Han hade väckt mig. Så reser han sig plötsligt upp, häftigt. Han skulle gå hem. Jag gick med honom ut, trodde att vi skulle träffas igen. Men det blev inte så.

Jag ringde honom. Han skulle ringa tillbaka, men telefonen ringde aldrig. Det gick några månader, så sprang vi på varandra på gatan. Vi pratade igen. Han var trevlig. Visade intresse igen. Men det slutade bara med ett "vi ses". Några veckor senare var vi på samma fest. Han visade mig intresse på kvällen. På sätt och vis var det han och jag. Han följde mig hem. Det blev sex. Han fick två utlösningar och jag fick efter 14 år känna att någon tog i min kropp. Fick känna en penis i min slida. Men förtrollningen som en gång hans händer hade framkallat var borta. Han var så likgiltig inför mig. Det var som om jag inte var där. Det var som om jag skulle vara någon annan. Han gick igen. "Vi ses", var avskedet.

Veckan efter hamnade vi på samma middag. Jag försökte nå fram till honom, men lyckades inte. Det gick två veckor och jag ringde upp honom. Ville bara prata med honom, men han hade mycket att göra, han skulle ringa tillbaka senare. Telefonen var tyst och förblev tyst.

Efter några månader gick vi förbi varandra på stan. Vi hejade i farten. Jag var arg i två dagar efteråt. Varför?

Månaderna gick och en kväll höll vi på att hamna i samma bil. Vi var några stycken som skulle gå ut, han skulle köra. Bara tanken på att han skulle köra och jag skulle sitta i hans bil fick det att snurra runt i hjärtat på mig. Känslor av förakt, ilska, värdelöshet, förnedring, hat, sviken kärlek, snurrade runt som ett skenande pariserhjul i bröstet på mig. Kraften på pariserhjulet slängde mig mellan väggarna i duschen och tårarna sprutade. Jag vill inte! Jag vill inte se honom. När telefonen ringde och tiden för avfärd meddelades, så sa jag att jag inte åker med. Det gick några månader till och vi hamnade på samma pub. Han satt i baren och pratade med en kvinna. Hans rygg var vänd mot mig. Sakta började pariserhjulet snurra. Jag började leta efter flyktvägar ut från puben. Men turen var på min sida. Han drack upp, reste sig och gick. Faran var över för den här gången. Pariserhjulet saktade ner och stannade. Men känslan av värdelöshet satt kvar i mig som en besk bismak.

Det andra, eller rättare sagt de andra, sextillfällena var med en gift herre som tvingade sig på mig. Vi var på en färja ute på havet och hans uppvaktning var ihållande och intensiv. Det var väl inget egentligt fel på honom mer än det att han var gift och inte tänkte skilja sig från sin hustru. Han skulle bara ha en älskarinna och i hans ögon var kvinnor något som skulle knäckas. Efter åtta timmar hade jag bara två saker att välja på, att ge med mig eller gå till aktivt personangrepp på honom för att få honom att sluta. Jag var trött, jag var slut, jag ville inte bråka mer, så jag gav med mig. Vi hamnade i hans hytt. Han slet av mig kläderna och slet av sig sina. Jag frågade efter kondom... men hade jag varit uppmärksam, så hade jag märkt att han inte fick stånd.

Han var utsvulten på närhet, på sex, trots äktenskapets dubbelsäng. Jag var också utsvulten på sex. Varför inte, tänkte jag. Ta för dig av vad som erbjuds. Bli en modern självständig kvinna. Sex utan kärlek och känsla. Mekaniskt gnuggande på kroppsdelar. Alltid något, resonerade jag. Jag fortsatte att träffa honom.

Jag gick på sexgym två gånger i veckan. Han kunde få stånd, bara han hade sex med sin fantasi. Han tände på tanken att vara otrogen sin fru, på att få ha sex i sin nya leasingbil med skinnklädsel, på makten att kunna planera sina dagar hur han ville, ljuga för arbetskollegor och fru om vad han egentligen gjorde vissa förmiddagar. Jag lät honom bygga upp fantasier kring mig, fantasier som jag inte kunde leva upp till. Jag lät honom bekräfta att jag inte var värd att sätta i första rum, att jag inte var värd att se som den människa, den kvinna jag är. När jag ville delta i det vi gjorde och få orgasm, ja... då slaknade den. Då var han utanför även om han var inne i mig. Han var utanför sin fantasi. Orgasmerna fick jag fixa själv, när han gått. Ensamheten åt sig sakta in i dessa orgasmer.

Så en dag efter två månader, orkade jag inte ta emot fler "du-är-inte-värd-något"-bekräftelser via sms. Jag svarade inte. Nu räckte det med sex utan känsla. Jag tog den enkla vägen ut ur förhållandet. Tystnaden fick härska. Det var enkelt. Och jag var inte ens en gång värd ordet "varför".

En lördagskväll några månader senare satt jag på en restaurang med en väninna. Plötsligt verkar en ryggtavla vara bekant. Är det...? Jo, det var det. Min före detta älskare med dambekant. Kanske var det hans fru, jag vet inte. Bakom ryggen på sin dambekant nickade han igenkännande när han gick ut från restaurangen. Sen lade sig tystnade mellan oss igen. Och känslan av värdelöshet satt i bröstet på mig.

Frågan på skärmen fick känslan av värdelöshet att komma fram. Denna för mig helt vilt främmande karl, om det nu var en karl, kunde utlösa detta med sina frågor om min klädsel. Jag hade försökt att lyfta upp chatten på en nivå ovanför penis och slida, men misslyckats. Det patetiska i det hela var att jag kunde svara precis vad jag ville, sant eller falskt. Han på andra sidan skärmen skulle bara bli nöjd med mitt svar, om det bekräftade hans fantasi om vem det var han chattade med. Han skulle ha sex med sin fantasi, inte en kvinna. Jag kunde välja. Jag kunde bli hans fantasi eller förbli mig själv. Valde jag hans fantasi skulle jag få sex, valde jag mig själv fick jag inget sex. Vad var lättast att leva utan, sex eller mig själv?

- Du jag är trött, jag ska gå och lägga mig nu. Det var trevligt att chatta med dig. Hoppas att du hittar din sexpartner. God natt. Svarade jag och loggade ut, utan att vänta på hans svar.