POLITIK OCH SAMHÄLLE
Artikel av Urban Johansson publicerad 26 nov 2007 kl. 22.46:

Senkapitalism - bara barnet

I vänstersammanhang brukas emellanåt begreppet senkapitalism. Jag har sett det användas på Aftonbladets och DN:s kultursidor likväl som i pladdriga HBT-aktivisters inlägg i samhällsdebatten.
Hur kan de tala om senkapitalism när kapitalismen som samhällsekonomisk ordning är helt ny? Helt ny i betydelsen att ett par, tre sekler bara är ett kort ögonblick i mänsklighetens långa historia av ekonomisk organisation. Talar de om senkapitalism som ett försök att tänka bort kapitalismen, att osynliggöra hela fenomenet? En slags härskarteknik där prefixet "sen" läggs till något som egentligen borde ha fasats ur för länge sedan.

Kapitalismen är, för vilken gång i ordningen, slagpåse när Naomi Klein kommit ut med en ny bok där paralleller dras mellan den nyliberale ikonen Milton Friedman och tortyr. Jämförelsen är lika absurd som häpnadsväckande. Vet man något om Milton Friedman och hans radikalt friehetliga och friedliga budskap blir Naomi Kleins utsagor bisarra.

Jag läste No Logo för några år sedan eftersom den var allmänt omtalad och sååå viktig. Jag plågade mig igenom tegelstenen - vilket förmodligen få av mina vänstervänner orkade göra - och
konstaterade att det måste vara en av de sämsta böcker jag någonsin läst. Denna litania över att människor i tredje världen jobbade häcken av sig för att resa sig ur sin misär; hur kunde det vara ett problem? Okej att förhållandena för folk nere på golvet inte var de mest gynnsamma men vad hade Naomi Klein tänkt sig att de skulle göra istället. Var undermänsklig misär och halvsvält på något risfält alternativet?

Likt en sentida Marie Antoinette, som fnyser åt hederligt arbete, tycks hon undra varför folk inte äter bakelser, blir författare och skriver "viktiga" böcker istället för att tillverka Nike-skor i någon fabrik, i någon ofräsch tredje värld. Det är ju bara att ta upp någon förvirrad tråd om "senkapitalism", blanda in lite tortyr, Milton Friedman och Irak-kriget så är succén given. No Logo var så världsfrånvänd och så fullkomligt von oben att jag inte kunde förstå hur den kunde tas på så stort allvar. Samtidigt så var den, trots det långrandiga språket, ett vältaligt bevis på att vänsterns doktriner inte har någon bärkraft in i framtiden om målet är att skapa välstånd.

Nu ligger hursomhelst Chockdoktrinen på bokdiskarna och lär oss allt om katastrofkapitalismens genombrott. Självklart har hon en poäng: Kapitalismen har många gånger uppstått ur kaos i stater som befunnit sig på ruinens brant. Men varför behövdes "katastrofkapitalismen" och vilka gigantiska planekonomiska misslyckanden var det som orsakade kaoset från första början? Boken lär knappast ge några svar på sådana frågor.

Jag har länge misstänkt att socialismen är på väg in i ett sent stadium, en sensocialism. I ett samhälle som bejakar individen och där alltfler vägrar uppoffra sig för någon "högre ordning" är det obegripligt hur en kollektiviserad ekonomi skulle kunna upprätthållas. Stenkastarvänstern krossar inte kapitalismen, de krossar däremot kollektivismen med sina gatstenar. Sönderfallet går inte längre att hejda.

Senkapitalismen är här för att stanna. Länge. Eftersom den bara är barnet än.