Dagens skrivtips: Svenskarnas sexvanor | Nya bränder i Stockholm | Våldtäktsdömd får resning efter 10 årBörja här!
KROPP & SJÄL
Artikel
av Johan Seige
publicerad 22 apr 2012 kl. 06.00:
Carmel Valley Foto: flickr/gogoloopie (BY CC 2.0)
Seiges söndagspredikan: Nionde budet
"Jag ville aldrig åka därifrån. Jag vet att man brukar säga så, men jag menade det. Från botten av mitt hjärta. Från djupet av min själ. Jag var kär i en byggnad!"
Det finns ett hus i Kalifornien som jag har begärelse till. Jösses vilken kåk! Vilket läge! Det är "totally breathtaking" som dom säger däröver.
Det ligger längst en slingrig väg, på dalsidans norra sluttning. Med en sagolik utsikt över hela den enormt vackra Carmel Valley. Nu är ju jag blind och kan inte se den underbara vyn. Men jag känner den. Rent fysiskt. Den vibrerar genom hela huset. Genom hela atmosfären. Genom hela mig. Jag hör den, doftar den, och förnimmer den branta sluttningen nedanför däcket. Där trädgården tar slut rinner vägen förbi, ner i dalen och vidare ut till Carmel Valley Road...
Tänk att sitta där och skapa. Vilken musik man skulle kunna göra. Vilka kåserier, böcker, noveller man skulle kunna skriva, där på däcket till detta underbart fantastiska hus.
Ett glas lokalt producerat rött vin på altanräcket. En gitarr i knät. Datorn på bordet bredvid...
"Solen tar tag om kanten på Carmel Valleys södra kullar och med hjälp av sina strålar häver den sig upp ur nattsömnen och ger ljus åt den gryende kaliforniska morgonen. Den lilla dalen vaknar hand i hand med dagen och tar sig gäspande an morgonens sysslor."
När man kommer in i huset hamnar man direkt i ett kombinerat vardagsrum/hall/kök med en köksö i mitten formad som en hästsko, och barstolar runt hela den yttre sidan. En stor braskamin strax bredvid. En öppen lösning som kallas "Californiahus".
Passerar man genom det stora rummet kommer man in i själva det egentliga vardagsrummet, med altandörrar ut mot däcket och den fantastiska utsikten. Från att ha klivit in i huset på markplan, befinner man sig plötsligt på tredje våningen när man tittar ut över altanräcket på andra sidan.
Det finns ingen undervåning. Men sluttningen är så brant att för varje meter man går ut på altanen sjunker marken undan med minst lika mycket, om inte mer. Fem steg ut på altanen, fem meter ner till marken. Trillar man över räcket slutar man förmodligen inte rulla förrän man antingen slår i ett eukalyptusträd, något grannhus eller plumsar ner i Carmel River i botten på dalen.
Däcket sträcker sig runt hela huset, och är djupt nog för att få plats med ett par soffgrupper på tvären om man skulle vilja det. Täckt med solskyddande tak här och där. En gjuten grill i ena hörnet på den södra delen. Och en hot tub på den västra.
Jag ville aldrig åka därifrån. Jag vet att man brukar säga så, men jag menade det. Jag ville verkligen inte. Från botten av mitt hjärta. Från djupet av min själ. Jag var kär i en byggnad!
-Kom nu.
-Nej!
-Excuse me?
-Jag stannar, punkt.
-Han är bara lite trött.
En pinsam blick på värden och värdinnan.
-Jag åker inte!
-Kom nu, tack för allt det var jättegott och otroligt trevligt... We're leaving, viskar hon genom ena mungipan, lite irriterat.
-No, det här är mitt deck nu känner jag. Och jag... lämnar det helt enkelt inte. As simple as that!
-If you don't come now, väser hon argt, så...
-Så vad då? Jag tänker inte, vill inte. Jag vill bo här från och med nu!
-I'm leaving, ass!
-Hej då!
Jag vet när slaget så att säga är slaget och lämnar altanen med tårar i ögonen. Femton minuter senare kliver jag in i min stuga. Lite omtumlad efter nedfärden. Lite lomhörd också. Men brett leende. För de där extraminuterna på däcket till det hus jag vill leva och dö och gifta mig med var värda varenda förbannelse jag fick levererade till mig.
Många ord hinner sägas på femton minuter. Men mycket mer upplevelser hinner upplevas på hälften så många sekunder.
Jag vet att jag inte ska ha begärelse till min nästas hus. Jag borde heller inte ha begärelse till Strawwberry Magnum eller en liten sluring Kapten Morgan original. Men vissa saker går bara liksom inte att kontrollera.
Skulle jag få möjligheten att sitta på "det" däcket med en Strawberry Magnum i ena handen och en Kapten Morgan i den andra så kan jag nog säga att jag faktiskt upplevt dimensionen bortom orgasm. Och skulle lugnt kunna tacka för mig och säga att mitt liv till slut blev både fullkomligt och fulländat.
En lättare betraktelse över Guds bud nr 9. Du skall icke hava begärelse till din nästas hus.
Fridens /JS
Johan Seige, Musiker, låtskrivare och underhållare. Började leva när jag märkte hur kul det var, och har fortsatt sen dess. HalvGotlänsk Västeråsare. En drös egna plus bonusbarn. I ett kärboförhållande. Bar i vardagsrummet, 2 gitarrer och en sanslöst skön soffa. nöjd
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
