Jag har hört någonstans att människan har kapacitet att leva till den blir 150 år. Sen tar celldelningen slut. Frågan är om man vill leva så länge? Hur gammal vill man bli egentligen?
I vår kultur har vi alltid fått höra att, "Vi ska tacka livet, lev livet och var tacksam"! Men hur är det då i de kulturer där man inte lever för själva livet, om man kan säga så. Utan livet efter döden är det som är det primära? Vad tackar man då? "Tack för att jag lever just nu så jag får möjlighet att dö så jag kan leva det liv som betyder något, senare! Efterlivet." När man sen gått bort och lever i efterlivet, önskar man sig då till nästa efterliv efter efterlivet? Och om man även i en sån kultur ska vara tacksam för existensen - är man det då, eller är man mer tacksam för döden som för en till livet efter?
Vi ska också hedra våra föräldrar för att vi fötts till detta vårt land så att vi får leva här så länge som möjligt. Jag har funderat lite över hur "efter livet"-kulturerna tänker om det? "Tack hörni. Kanon! Här går jag i lugnan ro i efterlivet och har det bra efter 90 års väntan på att få komma hit! Så föds jag på nytt! 90 år till! Hur tänkte ni nu?"
Guds fjärde bud: "Hedra din fader och din moder, för att du må länge leva i det land som Herren, din Gud, vill giva dig."
Så tack och bock, för att jag fått både liv och land.
Fridens /JS
Johan Seige, Musiker, låtskrivare och undehållare. Började leva när jag märkte hur kul det var, och har fortsatt sen dess. HalvGotlänsk Västeråsare. En drös egna plus bonusbarn. I ett kärboförhållande. Bar i vardagsrummet, 2 gitarrer och en sanslöst skön soffa. nöjd
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
