Den här lilla berättelsen handlar om två goda vänner, som av en sådan liten smal sak som smak gjorde de tu till de bittraste trätobröder.
Nisse och Svenne gick i samma klass under sin högstadieperiod. De lekte och busade på skolgården och hemmavid, från morgon till kväll. Så en dag upptäckte de två någonting de endast tidigare förnummit surrande i bakgrunden vid middagen eller i bilen. Musik!
Fascinerat satte de tu sig vid Nisses föräldrars musikanläggning och bläddrade bland vinylplattorna. Vinyl, för er som är födda på 80 och 90-talet, är... skitsamma! Ni får googla det! Presley, Pugh och Nationalteatern snurrade på skivtallriken medan pojkarna spisade och åt popcorn med jordnötssmak.
Så bar det sig på dylikt vis att vännerna även hamnade framför Svennes föräldrars stereoanläggning. Förundrade plockade de upp skiva efter skiva med mystiska namn som Vivaldi, Mozart, Beethoven och Bach. När nålen träffade vinylen ramlade Nisse nästan av divanen!
"Vad är det där?" hojtade han genom stråkstämmorna som dundrade ut ur högtalarna. "Vad är det för gnissel!" Han vände sig mot sin gamle vän för att få en förklaring.
Svenne satt och blundade och njöt av Vivaldis Våren. Nisse plirade misstänksamt mot honom undrande om hans vän svimmat av oljudet. "Hallå!" Svenne öppnade ena ögat och sneglade på Nisse. "Det här är musik", sa han som i trans.
"Va! Musik! Det här tjutandet i stämma. Kom igen Svenne så går vi hem till mig och smeker öronen med ett par distade guror och lite sköna rytmer."
Svenne vände sig om och betraktade Nisse som om han såg honom för första gången. "Det här kära Nisse", sa han med högdragen min. "Det här är numera min musik. Du kallar det gnissel och tjut, jag kallar den utvecklande och vacker. Så gå hem du till ditt skrik och skrän, så stannar jag här och njuter!"
Tråkigt nog gick vännerna åt var sitt håll, Nisse med sin gitarr och Svenne med sin cello. Åren gick och de tu forna själsfränderna trätte var gång de möttes på gatan om vilken musik som var den ansenligaste.
De sökte på var sitt håll till de bästa skolor. Nisse till ett rockinstitut i L.A. Svenne till ett musikkonservatorium i Österrike. Nisse grejade spelningar med jämna mellanrum, medans Svenne höll konserter. Ty gott folk, det är skillnad på musik och musik. Man "spelar" rock, men man "utövar" klassiska stycken.
Utbildningarna avslutades och det var dags att ge sig ut i vida världen. Svenne fick anställning i stadens eminenta symfoniorkester med fast lön och pensionsförsäkring, medan Nisse harvade sig genom coverband och trubadurspelningar för att kunna betala lånet han tagit för sin utbildning. För se trogna läsare, även där görs det skillnad på smak.
Vännerna tycker än i denna dag att den andre är lättsåld, kommersiell och oprovocerande tråkig.
Har någon av dem egentligen sålt sig? Svenne råkade ha en smak som gav honom statliga förmåner. Nisse gillar att lira musik för den stora massan och får för det inga som helst bidrag. Hur kan det komma sig att det är på det viset? Att vissa smaker gör dig kulturellt attraktiv medans andra gör dig besvärlig när du frågar kommunen om replokal? Båda vill ju bara underhålla och få folk att må bra.
Kontenta: Smak får du ha, vilken som helst! Men staten och kultureliten stödjer bara dig som har den rätta!
Fridens /JS
Johan Seige, Musiker, låtskrivare och underhållare. Började leva när jag märkte hur kul det var, och har fortsatt sen dess. HalvGotlänsk Västeråsare. En drös egna plus bonusbarn. I ett kärboförhållande. Bar i vardagsrummet, 2 gitarrer och en sanslöst skön soffa. nöjd
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
