Fram med hårsprejen. Pudelrock ligger snart i tiden igen. Och det kommer att bli hur kul som helst! Trots att jag för egen del knappast var en permanentad tosse med hårfönen i högsta hug då 1986-89 när det begav sig som värst. Jag röjde inte till Warrant eller Motley Crue under bar himmel på gigantiska stadiumspelningar. Men jag kramades till Europes "Carrie". Fast på mellanstadiedisko.
Jag tillhör generationen efter. Den som bara precis hann smaka pudelrock genom systrar och bröder innan tuffa-på-riktigt grabbarna i Guns N Roses söp ihjäl hela genren och introducerade en hårdare, råare.. ja, hårdrock.
Men snart är det dock dags igen! Det står skrivet både i korten och i stjärnorna. Världen är åter mogen. Mogen för trummisar med namn som Kristy Krash Majors som jonglerar med trumpinnar, feta riff på rosa gitarrer, androgynt läppglans och .... pudelhår. Spandexbranschen kommer att få ett grymt uppsving så sant som Bon Jovis bästa skiva hette "Slippery When Wet".
Visserligen är det av naturen synnerligen osannolikt att någonting alls, särskilt något så intrikat som en musikalisk genre, som startats i Finland (med Hanoi Rocks) över huvud taget kan återuppstå. Men så blir det faktiskt den här gången. Och om ni slutade läsa vid förutsägelsen rörande pudelhårets återkomst så kan jag ju undra vad ni hade sagt om jag 2000 hade prognostiserat att hockeyfrillan skulle vara hetast i världen 2003.
Jag säger det igen. Pudelrocken står på tur. Signalerna är tydligare än en tvåmånaders försenad menstruationscykel.
. Just förestående den stora pudelvågen på åttiotalet unierade sig hela västvärlden i den stora aidvågen. 1985 då och 2005 nu.
. Åren före hårbandens genombrott på åttiotalet spenderade ungdomen med att lyssna på glamrock och punk ikädda tajta jeans, stripklippta frisyrer, högtflyende solbrillor och skor utan sula. Till och med kinaskon har för tusan återuppstått.
. Homorörelsen upplevde en viss frigörelseperiod kring 1985/86 ledd av en Freddy Mercury alldeles för poppis för att ignorera. Och nu gayar vi som aldrig förr efter ett tufft och manligt 1990 tal. Androgynitet är inte längre tabu.
. Det får vara nog med playback, singback, createback och allt vad det nu heter. Finns det några band kvar som faktiskt KAN spela gitarr, trummor och ställa till party och bölfester på scen? Den nya generationen längtar...
. Flera av de gamla pudelbanden har redan återförenats under 2000-talet och spelat för fulla hus. Och min tioåriga systersons pojkrum är tapeserat med Kissplakat.
Till och med världsläget suktar efter pudelfrälsning. Då var det kallt krig och atomvapen. Nu är det varmt krig och terrorism. Vårt samhälle står snart inte ut med mer tragedi, gatuvåld och misär. Och finns det någon bättre era att fly in i än en där alla hjältarna låtsades vara hårdare än hårdast men ofta var mer som Joey Tempest, där allt handlade om kärlek, sex och röja på scen utan vare sig politiska eller religiösa undertoner och där ingenting var större än en ny platta med Whitesnake eller Poison?
Hela musikvärlden och dess farmor tycks vara överens om att hårbandseran musikaliskt var rena dyngan. Och det är precis vad sådana åsikter är. Rena dyngan. Musik är till för att glädja, inspirera, stödja och roa. Och det gjorde den ju tydligen under de åren. Så skit ner er alla Bättre Vetare och sluta komplicera musiken. Minns istället alla tryckarna med klassens kanonpingla som aldrig blev de samma igen efter elgitarrballadens utdöende.
Men så tenderar jag också att ha en förkärlek för alla av världens Mest Mobbade Musiksgenrer.
Ingen behöver heller påpeka att Kristy Krash Majors inte alls var orginaltrummis i Pretty Boy Floyd eller påstå att Hanoi Rocks verkligen inte startade pudelrocksvågen. För hur ska jag vet det? Man är väl ingen pudelrockstönt heller?
Om du vill vara först ute och suga i dig det bästa (och roligaste) med Cinderellas åttiotal så finns det bara ett råd att ge:
Leta upp videon (INTE en trist MP3) till "Fallen Angel" och låt Bret Michaels, Bobby Dall, CC Deville och Ricki Rockett i Poison röja dig 20 år tillbaks i tiden. Eller två år framåt.
Kim Lund, Alltid rätt till en åsikt. Men inte alltid rätt åsikt.
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Michael Ståhlberg