Jag är målsägare i Sveriges näst största internationellt kända brottsutredning - den största är Palmemordet. Min gärningsman lyckades chocka en hel värld med sin grymhet. Det gjorde att jag inte fick någon hjälp alls.
Men historien börjar inte där. Jag utsattes för hänsynslösa brott under fem års tid. Ingen trodde mig trots flera polisanmälningar. Kvinnor sa att min gärningsman var för snygg att våldta någon. Och när skandalen slutligen var ute anklagades jag för att jag inte har gjort något! Rättssystemet bryr sig inte om att utreda felaktigheter.
Polisanmälan gjorde att mitt fall hamnade under sekretess. Det innebär att jag har tystnadsplikt fram till rättegången. Jag har väntat i 13 år på rättvisa. Jag har varit tyst i 13 år.
Ändå har psykologer, läkare, kuratorer och medmänniskor tvingat mig att berätta om vad jag har varit med om, vilka skador jag fick och hur jag utsattes för brott. Det finns en diagnos på dessa människor - Raptophilia eller Biastophilia (människor som blir sexuellt upphetsade av våldtäktsmän) och när de inte får tag i gärningsmannen så går de till brottsoffret för att få tillgång till denna visdom. De är helt enkelt våldtäktsoffer-groupies. Dessa människor söker sig till yrken som polis, åklagare, advokat, läkare, psykolog eller kurator. De finns på kvinnojourer, brottsoffermyndigheten och bland vänliga medmänniskor. De anser att bra vård är att hela tiden påminna offret om vad hon har varit med om. Våldet i sig är inte så farligt, för de njuter av det. Detta är ett problem som samhället inte tar på allvar. Men människor som kan sitt jobb ska kunna hjälpa sina klienter utan att veta hur de har blivit utsatta för våld.
Ju värre skador och vidrigare brott du utsatts för - desto mindre hjälp finns det. Visste ni att enligt Försäkringskassan så berättigar våldtäkt inte en sjukskrivning? Trots att det finns intyg på att man drabbats av posttraumatiskt stressyndrom. Det är tydligen, enligt Sverige, något som läker av sig själv. Den enda hjälp man får är den man får av våldtäktsoffer-groupies med yrkestitel. Ofta får man inte ens det, utan det kan vara medmänniskor som ska ha utbildning i att hantera svåra brott. Det erbjuder kvinnojourer och brottsoffermyndigheten. Men jag har aldrig behövt dem i min process. Jag vet inte vad jag ska få ut av dem.
Jag valde istället Sveriges bästa läkarkår och betalade allt själv. Det tog mig fyra år att komma över både våldtäkten och hur samhället behandlade mig eferåt.
Jag vill varna dig som funderar på att anmäla brott: En sak är klart - du blir ensam och ditt liv kan bli 100 procent värre. Ingen i samhället vill kännas vid detta! Det är ett problem som helt och hållets läggs på den som blivit utsatt för brott. Tro aldrig att fysiska bevis och fakta på papper kan övertyga folk att du har drabbas av brott. De har rätt att inte tro dig och yrkesfolkets ord står högre än dina. Jag har aldrig känt mig så värdelös som efter att jag polisanmälde brott. På frågan om jag skulle polisanmäla brott igen? Jag är inte tokig i huvudet!
Och till dig som vill veta hur det känns att bli våldtagen: Det är som att bli mördad och överleva. Det är det ingen som jag har mött som förstår eller klarar av att hantera!
Perla L, -
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
