Länge var Göteborgs filmfestival bara något diffust, högkulturellt jippo lika lättillgängligt som Oscars-galan. I fjol tog jag äntligen mig i kragen och bestämde mig för att åka upp men då blev jag sjuk. Och i år när jag så äntligen är här, då är jag mest irriterad. Jag sitter inne i salongen på Draken, denna vackra, tidlösa biograf med över sjuhundra platser och retar mig på att vi inte bokat biljetter i förväg. Eftersom vi inte gjorde det sitter vi nu här och ska se en film om samurajer och prostituerade i 1800-talets Japan (The Sea Watches, regi: Kei Kumai) istället för en italiensk relationsfilm, ett Norén-drama i napolitansk tappning (Family Ties, regi: Pietro Sagliocco). Antiklimax, någon?
Två timmar senare har jag, inte helt oväntat, ändrat uppfattning. Säkert är den italienska filmen väldigt bra, men The Sea Watches är (också) en underbar film. Den är baserad på ett manus av Akira Kurosawa och är en verklig pärla om än inte lika helgjuten som någon av hans egna filmer. Huvudpersoner är Oh-Shin, ung och hopplöst romantisk och Kikuno, äldre och betydligt mer realistisk i sin syn på livet i allmänhet och män i synnerhet. Tillsammans med ett par andra kvinnor jobbar de som prostituerade i en liten by någonstans i Japan och det är till dem som en samuraj på rymmen kommer för att söka skydd. Efter ett slagsmål med dödlig utgång har han vanhedrat både sin yrkeskår och sin familj och är därmed utstött. Han söker tröst hos Oh-Shin som blir handlöst förälskad trots att Kikuno försöker att övertala henne att inte engagera sig. Och inte helt överraskande slutar det med katastrof för Oh-Shin. Samurajen gifter sig med en annan och hennes hjärta krossas. Efter det tar filmen en ny vändning men hela tiden är det människorna som står i centrum. Människorna och deras olika roller i ett samhälle (som skulle kunna ha varit vilket som helst) där det tyvärr inte verkar ha hänt så mycket på hundrafemtio år. Berättelsen om kvinnorna som säljer sig och männen som köper dem, alla gör det olika och mer eller mindre lyckade anledningar och trots att deras drömmar ter sig både blygsamma och enkla verkar det inte som om något kommer att förändras. Heder och ära och existentiella frågor skildras på ett sätt som jag tror är vida överlägset andra aktuella filmer om Japan (inga namn, men ryktet säger att Tompa inte övertygar i sin senaste mastodontfilm). Det är otroligt vacker foto och trots (eller kanske tack vare?) den väldigt nedtonade scenografin får de duktiga skådespelarna mycket och välförtjänt utrymme.
I sann festivalanda var vi sedan tvungna att rusa ifrån Draken för att hinna till Storan och nästa film som började nästan i samma ögonblick som den förra slutade (femton minuter räcker ibland ingenstans). 66 Seasons är en dokumentär om en simbassäng. I programmet står det att det handlar om en swimmingpool men det är en hederlig gammal simbassäng som står i centrum i Peter Kerekes film. Han har åkt till sin hemstad Kosice i Slovakien och intervjuar bland annat sin farmor (eller mormor, kommer inte ihåg vilket) och hennes jämngamla om hur det livet vid bassängkanten kunde te sig för mer än femtio år sedan. Varsamt och respektfullt skildrar regissören berättelser om människors längtan till havet och hur det var att växa upp i mitt i andra världskriget. Vi ler åt radioamatören och hans minnen av hemliga sändningar och känner för den gamla damen som blir lite kär i filmens fotograf eftersom han liknar hennes man som rapporterades saknad i strid för ungefär femtio år sedan, bara veckor efter deras bröllop. På det hela taget en bra dokumentär som egentligen bara lider av ett problem, ett problem som den delar med de flesta filmer som kommer ut idag, nämligen: De är för långa. Vad är det med producenter/filmbolag nuförtiden eftersom de inte klarar att döda sina älsklingar? Oförmåga att prestera vid klippbordet resulterar i att spelfilmer idag ofta är två-tre timmar långa och femtio-minuters dokumentärer segas ut till en och en halv.
Annars fanns det inte mycket att klaga på. Trots vårt korta gästspel infann sig den riktiga festivalstämningen direkt. Detta mycket tack vare väldigt vänlig människor, gott kaffe och mackor och mat till priser som skulle slå de flesta ideella föreningar på fingrarna. Det är en bedrift att behålla den småskaliga känslan på ett sånt stort arrangemang som Göteborgs Filmfestival ändå är.
Kajsa Kallio,
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Kajsa Kallio, 
