Ibland är jag glad att jag slipper vissa jobb. Som att bevaka rättegången mot den 29-årige dubbelmördaren från Gävle som avslutades för någon vecka sedan. Vid förhören kom alla vidriga detaljer fram, hur morden bar spår av kannibalism. Hur han drack deras blod för att sedan krama om sina offer _ eftersom han "älskade dem". Mannen dömdes till sluten psykiatrisk vård.
Det fosterhem där han och hans båda offer vuxit upp hade anmälts femton gånger till sociala myndigheter. För misstankar om vanvård.
Endast vid tre tillfällen vidtogs åtgärder. Vid ett av dessa tillfällen, fann man 67 katter som levde i sin egen urin _ hela huset stank _ de flesta var så illa däran att man tvingades avliva dem. Men barnen fick fortsätta att bo kvar.
Listan på våldsbrott begångna av psykiskt sjuka personer de senaste åren kan göras lång. Psykiatrireformen är ett misslyckande. I flera fall har gärningsmännen själva sökt hjälp vid psykakuterna men blivit hemskickade med en påse piller _ i bästa fall. Ungefär lika intelligent som att skicka hem den förlamade med ett par kryckor och säga "du får klara dig själv". I "bästa" fall tar de självmordsbenägna livet av sig själva. I värsta fall släcker deras sjukdom och ångest andra människors.
En av de största bristerna inom psykiatrin och socialtjänsten är samverkan mellan landsting och kommuner som i dagsläget är fullständigt oacceptabel. Och obefintlig. Bristfälliga handlingsplaner, usel samverkan och låg personalkompetens präglar kommunernas arbete, enligt en kartläggning som gjordes av Socialstyrelsen. Ändå sker ingen förändring. Var är de utlovade extra resurserna till psykvården? Var är den kompetenta personalen och de nya platserna? Är de bara politiska luftslott? Varför ska det ta sådan tid att ändra på något som är så alarmerande fel? Är byråkrater och politiker inkapabla att ändra på missförhållanden?
Under valår är det förstås inte de sjuka/handikappade, psykiskt sjuka och röstsvaga grupperna som är intressanta. De genererar inte lika många röster som barnfamiljerna. Därför sparas det på valfläsket och löftena till en annan gång.
Härom dagen på jobbet var jag tvungen att undersöka ett nyhetstips där en man ska ha ringt till polisen och sagt att han hade mördat två personer. Någonstans i Stockholm, jag tror det var på Lidingö. Någon timme senare pratade jag med vakthavande polisbefäl i telefonen. "Det var falskt alarm" sade han _ och jag hörde hur trött och uppgiven han lät _"någon dåre, en nut-case". Men nästa gång då? Hur desperat är man om man ringer till polisen för att anmäla ett mord man inte har begått? Vad händer nästa gång psykvården säger nej och skickar hem den sjuke? Kanske blir det inget falsklarm vid det tillfället...
Tillbaka till fallet med den 29-årige dubbelmördaren. Det saknades flera viktiga anklagade på de anklagades bänk. I följande ordning benämns de: Samhället, Socialtjänsten och den Svenska psykiatrivården. När ska de dömas?
Ninna Bengtsson,
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Michael Lundahl
