 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Liolin Vernram
publicerad 5 mar 2010 kl. 23.55:
Samhället mobbar fäder
I Sverige tillåts maktfullkomliga socialsekreterare skriva hatiska utredningar och insinuera saker om ena föräldern. Här går avtrubbade personer i domstolarna alltid på utredarnas linje. Varför?
Jag har kämpat för att bli "uppgraderad" till förstahandsförälder under nästan åtta år. Till vilken nytta, när barnens mor ständigt bryter mot domslut och man ger henne rätt och mig en räkning på 28 000 kr för hennes rättegångskostnader (för ett verkställighetsmål)?
Jag var tidigare förälder under ett drygt decennium. Barnen bodde hos mig varannan vecka under nästan FYRA år, tills umgänget upphörde i början av förra året, utan minsta förvarning. Barnen skulle komma hem till mig, precis som vanligt... men de kom aldrig. Inte ett enda livstecken fick jag eller deras farmor, varken via sms eller via telefonsamtal.
Mamman har startat två av våra totalt tre vårdnadstvister, den senaste trots att hon redan hade ansetts lämplig som enskild vårdnadshavare (på grund av partiska socialsekreterare, som har stöttat henne i vått och torrt under ett drygt decennium, med bland annat försörjningsstöd, familjebehandlare, 3-4 lägenheter, kontaktfamilj och förslag om enskild vårdnad).
Jag har inte begått något brott mot barnen, ej heller har jag anklagats för att ha begått något brott mot barnen. Barnen har dock vänts emot mig men ingen kan eller vill erkänna det.
Varför? Det är uppenbart att modern tycker väldigt illa om mig, hon spyr galla över mig i senaste hatskriften (vårdnadsutredning nummer tre) och har överfört det på barnen. Har jag då begått brott mot barnens mor? Ja, förvisso, men det skedde för nästan nio år sedan och det var inget våldsbrott (=hemfridsbrott). Brottet är preskriberat. Samme domare, som dömde mig där, dömde även i det första vårdnadsmålet, som inleddes ett halvår senare!
Emellertid vill jag understryka att kvinnan, redan innan jag begick mitt brott mot henne, hade misshandlat mig verbalt och fysiskt, ett otal gånger sedan slutet av 1990-talet. Är HON dömd för brott mot mig? SVAR: JA. Urkundsförfalskning vid val till skola, och det är inte preskriberat.
Hon är även dömd för snatteri, vid ett tillfälle då barnen var hos sin, för mig märkliga, kontaktfamilj (som jag aldrig har fått tycka till om eftersom jag ju inte är vårdnadshavare, snacka om moment 22). Jag och kvinnan medverkade, redan i slutet av 1990-talet, i ett radioprogram, där hon erkände att hon hade slagit mig tio gånger men att hon inte tyckte att det var så farligt. Tre rättsintyg finns, som styrker kvinnans misshandel av mig (i början av 2000-talet) men åklagaren menade i ett av fallen att det handlade om "nödvärn", vilket är befängt, bland annat eftersom hon inte hade några som helst skador. I det andra fallet rådde en "ord-mot-ord-situation" och min anmälan lades ned.
För redan snart tio år sedan så anmälde kvinnan mig för misshandel (ogrundat) och kunde därför ansöka om och få beviljat besöksförbud, trots att sådana, enligt lagen, ska utfärdas restriktivt.
Visste ni förresten att besöksförbud, som inte är något brott i sig, genererar en prick i belastningsregistret, vilken gallras först efter tio år (likvärdigt med mord!)?
Besöksförbudet försvårade enormt för mig att träffa barnen och jag anmäldes för överträdelse. Men ingen grund fanns för besöksförbudet, då den anmälan som kvinnan hade gjort lades ned. Besöksförbudet, som skulle ha gällt under ETT ÅR, upphävdes efter fyra månader, vilket var länge nog.
Åtalet om överträdelser fanns dock kvar, men ogillades av såväl tingsrätt som hovrätt och ledde till ett vägledande fall. Åklagaren ifråga var väldigt nitisk och ville till varje pris få mig fälld men menade samtidigt att jag inte skulle ta det personligt.
Är det någon som ännu hänger med i turerna? Jag kan knappt tro på att jag har upplevt det ovan beskrivna, men dessvärre är det sant.
Åter till barnen. Socialtjänsten har föreslagit att barnen inte ska ha något umgänge med mig. Domstolen har gått på samma linje, trots att barnen är såpass förändrade att jag i nuläget inte längre existerar för dem. Tiden innan pågående umgängessabotage tycks vara utraderad ur deras minne (åtminstone allt det positiva), vilket är rent skrämmande.
Jag har många bevis (ljudinspelningar, journalanteckningar, e-mails, brev med mera), som styrker att modern hindrar och vill hindra mig från att träffa barnen. Varför bryr sig ingen om BEVIS och FAKTA? Samtidigt talar man om att barn behöver en pappa. Hur rimmar detta? Inte alls! Barnkonventionen nämner barnens rätt till sina föräldrar men brister i det faktum att den inte tar hänsyn till barn, som inte "vill" träffa sina föräldrar.
Den senaste domen säger svart på vitt att barnens "rättigheter" att inte träffa sin pappa går före mina som förälder och människa (enligt Europakonventionen). Domen säger i princip att mina barn inte behöver någon pappa, om de inte själva vill! Tala om urholkad föräldraauktoritet.
Samhället undergräver alltså min auktoritet som förälder och menar att jag snällt ska sitta och vänta på att mina barn ska få för sig att vilja träffa mig igen! Jag har aldrig fått rätt till en rättvis rättegång, vilket Europakonventionen understryker. Samma utredare har gjort tre utredningar och alltid i linje med moderns önskemål.
Mitt familjeliv är skändat.
Samhället har stulit mina barn!
Samhället mobbar fäder!
Jag som trodde att mobbingen på högstadiet var det värsta som kunde hända... föga anade jag då om "livet". Hur kan detta tillåtas pågå i Sverige?
Det kan sammanfattas med ett ord: SKANDAL!
|
