Begravd i saktmod sträckte jag upp en hand och fann dig Med oändlig ömhet välvde du din kropp över mig Och lade dig tillrätta I alla fall kändes det så inuti min själ då du, min enda kärlek här i världen vände mig ryggen.
Ensam föll jag ned i en magmafylld vulkan Brände min lekamen till svart kol Pressade blodet från mitt huvud så att hjärnan blev tom, blank på intryck.
Där är jag nu Ett stort svart hål sitter där hjärtat en gång fanns Ordet kärlek ter sig för mig som latin Begravd i saktmod blundar jag och låter det äta min kropp.
Anitha Östlund, ordälskande, skrivande, och filmmanusstuderande fantasirik kvinna på 46
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
