POLITIK OCH SAMHÄLLE
Artikel av Michael Delavante publicerad 13 nov 2009 kl. 03.20:

Bilden är ett montage
Illustration: Helena Lindblom

Sagan om 11 september och vikten av tur

Nu ska jag berätta en saga för er som är både märklig och spännande och jag lovar att den är alldeles sann.
Det var en gång en grupp talibaner som bodde i en grotta långt borta i landet Afghanistan. Det var förvisso en mycket bekväm grotta, inredd med allehanda moderniteter och fylld av både god mat och dryck. Dessa skäggiga herrar, ty de var alla herrar och de bar alla skägg, ansåg att alla kvinnor skulle stängas in i en burka och hålla tyst när männen dryftade viktiga ting. De menade att deras religion påvisade detta samt att det sätt på vilket andra människor, inte minst i väst, levde var perverst och ogudaktigt.

Efter att kommunistriket Sovjet gjort sitt bästa för att slakta och förstöra i landet många år tidigare och talibanerna fått hjälp från USA att bekämpa ockupanterna så lämnade de dem till sitt öde i ett land fyllt av misär, korruption, sjukdom och ond bråd död. Talibanerna grep sålunda makten för att bringa "ordning och reda" i kaoset. Det gjorde man blanda annat genom att hugga händer och fötter av folk som inte skötte sig eller genom att rätt och slätt ta kål på dem.

De inledde sen förhandlingar med den förre kompanjonen som ville dra gas- och oljeledningar genom deras land. När förhandlingarna gick i stöpet så blev amerikanerna arga och började tala illa om talibanerna och sa att de var ett hot mot hela världen.

Då beslutade sig talibanerna för att ge dem en riktig läxa. Deras ledare Usama Bin Laden, som var från en rik familj i Saudiarabien som i åratal haft affärer med familjen Bush, lade nu upp planerna för hur de skulle slå till mot den "store satan" i väst.
"Vi gör så här" sa Bin Laden, "Vi skickar 19 flygplanskapare till USA och beväpnar dem med kartongknivar. De ska sen kapa fyre plan och köra dem in i några av USA:s viktigaste byggnader."
"Hmm, Ok", sa en av talibanerna. "Men hur tar vi oss in i landet, flera av oss är ju efterlysta internationellt?"
"Ingen fara", sa Bin Laden, "Det löser sig nog."
"Men de där boeingplanen är ju svåra att flyga, hur ska vi fixa det?" undrade en annan taliban. "Tja, ni får börja på flygskola helt enkelt", svarade Bin Laden lugnt.

"Men är det inte otaktiskt att slå till mot USA? Kommer de inte att bli otroligt arga och utöva en fruktansvärd hämnd om vi slår till mot dem?" undrade en tredje taliban lite oroligt.
"Lugn, bara lugn, hav förtröstan i Gud så ska det nog ordna sig", sa Bin Laden och klappade honom på axeln varpå den unge talibanen kände sig nöjd och glad.
Sagt och gjort, 19 extremister packade sina väskor och drog iväg till USA.
Mycket riktig hade de inga problem att ta sig in i landet och de började snart i skola för att träna på sportplan som förberedelse för sitt stora uppdrag. De blev dock en smula putt på lärarna som ansåg dem slarviga och dessutom hade mage att klaga på deras dåliga engelska. Ännu ilsknare hade de förstås blivit om de fått höra vad de sa senare; nämligen att de ansåg dem vara mediokra och till och med dåliga piloter.
Nåväl, nu började dagen för det stora uppdraget närma sig och grabbarna blev lite rastlösa.
"Jag vet!" sa en av killarna, "vi går på strippklubb, super oss fulla och köper sex av några prostituerade!"
"Men det går väl inte", invände en av kompisarna. "Det är ju imorgon som vi ska kapa planen."
"Äh", sa polaren. "Det är inget att bekymra sig över, vi har ju Gud på vår sida."
"Men det du vill göra går ju mot koranen!" protesterade en annan av hans kamrater och hytte med fingret.
"Jamen herregud, lite roligt måste man väl få ha, vi ska ju dö imorgon."
"Javisst ja", sa kompisen.


Följande morgon bar det iväg till flygplatsen och en av dem fick då för sig att han skulle lämna kvar en väska med sina grejer i bilen på parkeringen.
"Men varför gör du det?" undrade en av polarna, "då kan de ju spåra oss."
"Äh, man måste gambla lite ibland. Va inte så petig", svarade kamraten. Sen klev de på flygplanen och trots att de kördes av före detta stridspiloter tränade i närstrid så lyckas alla kapare övermanna och oskadliggöra besättningarna innan någon hann larma på radion eller slå på kapningstranspondrarna. Sen satte de sig i cockpiten och utan att ett jaktplan kom i närheten av dem styrde de med perfekt precision in i två skyskrapor och en av världens mest bevakade byggnader, Pentagon.

Men, undrar då vän av ordning, var det verkligen så enkelt? Ja, det var det. Ni förstår de här pojkarna hade tur, massor av tur, ja faktiskt rent av en mirakulös sanslös tur. Det var nämligen så att USA:s regering fått flera varningar från andra länders underrättelsetjänster om att det planerades en attack mot landet och USA:s militära antiterroristoperation Able Danger hade extremt avancerad teknik till sitt förfogande, kunde metodiskt ringa in potentiella hot mot landet och hade redan i januari 2000 spårat upp Mohammed Atta. I maj 2000 fick de dock order att stänga ner, förstöra alla data och hotades med fängelse om de vägrade.

Tur hade även några av de som höll stora aktieposter i American airlines och sålde iväg dem dagarna före attacken. Tur hade också Larry Silverstein, mannen som leasade tvillingtornen och byggnad 7 och hade tecknat en miljardförsäkring på dem i händelse av terrorangrepp några veckor tidigare. Av en ren tillfällighet så hade man dessutom just den här dagen planerat att ha krigsövningar på Manhattan som gick ut på scenariot att flyplanskapare körde in i skyskrapor. Förutom detta så råkade man också ha flera andra krigsövningar över hela USA just den här dagen. Precis som man av en tillfällighet hade krigsövningar på just de platser i tunnelbanan i London där bomberna small den 7/7 2005. Av ännu en tillfällighet så körde kaparna också in planen i just de skyskrapor där man tidigare renoverat tornen och därför varit tvungna att stänga av delar av WTC för att forsla in saker och arbeta med innan man sen öppnade dem igen.

Tur hade även en av kaparnas pass som flög genom eldhavet och vackert landade på trottoaren nedanför WTC där det sen hittades av en förbipasserande som lämnade in det till FBI.
En fantastisk tur hade också den kapare som styrde planet mot Pentagon. Inte nog med att ingen gav order om att det skulle skjutas ner, kaparen styrde också planet så avancerat att flygtrafikkontrollanterna var övertygade om att det var ett militärplan. Dessutom så lyckades han flyga det stora passagerarplanet en bra bit bara ett par meter ovanför marken innan han kraschade in i byggnaden. Turligt nog för amerikanerna lyckades han styra in just på den plats där man höll på att renovera Pentagon. Förvånad hade han säkerligen blivit om han en stund senare fått se försvarsminister Rumsfeld stå utanför och titta in i hålet som planet slitit upp. Policyn är ju att statens ledare ska sättas i säkerhet om landet är under attack. Garanterat paff hade han blivit om han fått se presidenten sitta på en skola och lyssna på barnsagor medan landet var under attack. Precis som det skulle ha förvånat honom att presidenten påstod att han hade sett det andra planet slå in i World Trade Center på tv INNAN det fanns några bilder på det. Glatt överraskad måste han dock ha blivit över det faktum att byggnad 7 rasade på sex och en halv sekund utan att någon av hans polare behövde styra ett plan in i den och att de som sen skulle undersöka 9/11 inte ens nämnde det i slutrapporten. Det skulle också ha glatt honom att de enda som tilläts flyga de närmaste dagarna var Bin Ladens släktingar som flögs ut ur landet medan alla andra i USA var förbjudna att resa med flyg.

Åtta år och många döda senare är extremistledaren Bin Laden och talibankompisarna fortfarande på fri fot men amerikanerna har i alla fall första tjing på pipelines i Afghanistan och oljan i Irak.

Som sagt, det gäller att ha tur här i livet.