 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Maria Sågå
publicerad 24 maj 2012 kl. 06.00:
Foto: flickr/English106 (BY CC 2.0)
(S) utbildningkontrakt: Vill vi ha högutbildade som vantrivs?
Vill vi se människor som trivs på en arbetsplats där de får chans att nyttja sin faktiska kompetens, eller vill vi se högutbildade människor som vantrivs på arbetet de tvingades utbilda sig till?
Socialdemokraterna presenterade för en tid sedan sitt förslag på att införa så kallat utbildningskontrakt för unga arbetslösa som inte har fullgjort sina gymnasiestudier. Kontraktet skulle innebära att alla (under 25 år) skulle erbjudas en individuell utbildningsplan som ska leda till gymnasieexamen. Planen kan innehålla en kombination av jobb, praktik och utbildning. Samtidigt ska det ställas tydligare krav på att den arbetslöse fullföljer utbildningsplanen för att olika utbetalningar från det offentliga ska ske.
Inom (S) menar man på att samhället har ett ansvar att se till att alla som saknar gymnasiekompetens får den, men trycker även på den enskilde individens ansvar att se till att skaffa den utbildning som behövs.
Naturligtvis (?) riktas även kritik mot de i dagsläget styrande, och man hänvisar till att antalet personer som varit arbetslösa i mer än två år har under den borgliga regeringens tid vid makten ökat från 25 000 till 69 000 personer.
Det är en underdrift att säga att en hel del tankar började fladdra runt i mitt huvud när jag hörde talas om detta, och jag ska dela med mig av några:
För det första - VAR hade (S) tänkt att man skulle hitta resurser för att möta det stora behov av upprättandet - och även förhoppningsvis någon form av uppföljning - kring dessa kontrakt?
VEM - eller snarare vilka - skulle kunna ta på sig det digra jobbet att hitta en praktikplats/ett jobb/en utbildning för alla dessa som tycks vara i behov av det? Det är en sak att ordna en plan över sådant i praktiken, men det är väl ändå i teorin förhoppningen finns om att det ska fungera, och är det nu 69 000 människor som står utan arbete (HUR många av dem är unga under 25 år, utan gymnasieexamen?), så är det väl först där man borde börja - att alls hitta arbetsplatser för dem som står utan. Oavsett gymnasieexamen eller inte.
ÄR ett slutbetyg från gymnasiet det som är avgörande om man får ett jobb eller inte? Visst - det kan vara svårt att få jobb utan att ha gått de där tre - fyra åren efter att skolplikten faktiskt upphört, men när man hör om de med betydligt högre utbildning som inte får jobb, så funderar man ju på om det verkligen är där det står och faller.
Partiet pratar om att individen ska ta "ansvar". Var kommer frågan om individens INTRESSE in? Naturligtvis finns ett ansvar hos var och en, men samtidigt ska/bör det ju finnas ett genuint intresse för att vilja utbilda sig vidare. För att eventuellt, kanske, möjligtvis få jobb någon gång i framtiden. Man ska inte tvingas utbilda sig till något som man inte alls har ett intresse av för att ha den minsta lilla chans att få det där jobbet som har 500 sökande på två platser. Är man inte intresserad av det man (måste) utbilda sig till, så fungerar det inte - varken under utbildningstiden eller sedan när man väl står där med jobbet!
Jag ska avsluta med ett exempel från verkligheten, mitt eget liv i det här fallet.
Redan i lågstadieåldern kom jag efter i matematik, och dessa förbannade siffror blev sedan det som till största delen kom att förfölja mig under mina resterande tolv år i skolans värld. Visst - jag började få extrahjälp i när jag gick i mellanstadiet, men tyvärr hjälpte inte lärarens änglatålamod mig att fatta vitsen med varför man skulle kunna mer än lite plus, lite minus, lite gånger och lite delat. Hur som så fick jag godkänt (även om jag kanske inte borde ha fått det), så jag kom in på gymnasiet.
Ja, inte blev det ju bättre där. Jag fick extrahjälp redan från början, men Matte A-kursen (som egentligen är en repetition av vad man BORDE ha lärt sig under högstadiet!) förföljde mig under tre års tid, där lektionerna bara var en enda stor frustration och jag verkligen, och ärligt talat, inte lärde mig någonting nytt. Jag fick till och med ett extraår på gymnasiet just för att jag skulle få ett godkänt. I FYRA år läste jag A-kursen! (Och, ja, kanske egentligen mer, eftersom det, som sagt var, var sådant man skulle ha lärt sig under högstadiet. Men då låg jag fortfarande kvar på lågstadienivå, så...) Och det slutade ändå med ett "samlat betygsdokument" när jag väl slutade gymnasiet. Det föll på - just det, matten.
Jag skulle bra gärna vilja se och höra den socialdemokrat som ens vågade föra på tal att jag skulle börja i skolan igen för att läsa matte så jag skulle få min gymnasiekompetens!
Oavsett om det handlar om matematik eller inte, så misstänker jag starkt att det finns fler där ute, av dem som idag är arbetslösa, utan gymnasiekompetens. De har nog - liksom jag - många av dem försökt, men fallit på någon "liten fjantgrej" som gör att de nu är där de är och faktiskt inte KAN komma ut i arbetslivet, även om de skulle vilja det mer än något annat. Och därmed inte kan "göra rätt för sig" i samhället. Dessa människor (Unga människor!) ska/bör INTE behöva straffas även av (S) genom att inte ha någon ekonomisk möjlighet då de inte fullföljt den utbildningsplan som man kan råka ut för!
Vill vi - och kanske fräst (S) som kommit med detta förslag - se människor som i framtiden trivs på en arbetsplats där de får chans att nyttja sin faktiska och verkliga kompetens oavsett om de fått ett slutbetyg eller inte, eller vill vi (= Socialdemokraterna) se en massa högutbildade människor som egentligen vantrivs på ett arbete de inte har intresse för, men tvingades utbilda sig inom?
|
