MEDIA
Artikel av Dick Wase publicerad 1 feb kl. 09.09:

Belinda Olsson, programledare för Svt Debatt
Bilden är en skärmdump från Svt Play

SVT ger ny innebörd åt ordet debatt

"Precis som i George Orwells 1984 så vänder man på begreppen. Inte så att man hävdar att krig är fred, eller fred krig, men däremot att total enighet är debatt."
För någon tid sedan gick min gamla TV sönder, vilket innebär att jag måste se de få program jag är intresserad av på datorn. Därför var det först igår som jag betade av torsdagens (28/1) SVT Debatt, därav det något sena inlägget. Men när jag såg detta program insåg jag, att SVT håller på att lansera en ny betydelse av ordet "debatt". Precis som i George Orwells 1984 så vänder man på begreppen. Inte så att man hävdar att krig är fred, eller fred krig, men däremot att total enighet är debatt.

På något sätt har jag i min naivitet fram tills nu ändå tyckt att SVT Debatt inte är riktigt lika dåligt som Kvällsöppet med Ekdahl på TV4, kanalen som ju annars står för de mest moralistiska och politiskt korrekta inslagen rörande sexualia, men sedan i torsdags ser jag faktiskt ingen skillnad alls. Vi ställs inför ett forum som i total enighet fördömer sexköpare, som politiskt korrekt uttrycker sitt avståndstagande för prostitution, som slänger ur sig alla "rätta" floskler i denna fråga, och som aktivt regisserar en föreställning som ska konfirmera etablissemangets korrekta åsikter och bild. Det börjar med att Belinda Olsson inleder med "frågan" om "varför män går över alla gränser för sex". Det blir en typiskt västerländsk kristen ståndpunkt, klädd i svensk präktighet, att de föreställningar som just vårt etablissemang omfattar måste vara de rätta för hela världen. Och i den andan fortsätter det.

Angela Beusang får helt oemotsagd häva ur sig en massa ounderbyggda påståenden om att "forskning" skulle visa att prostitution skadar alla kvinnor ("de är i princip döda"), att stockholmspolisens traffickingkarriärist nr 1, Jonas Trolle, "vet" att sexköpslagen har blivit en framgång, och så fortsätter det. Faktum är emellertid, som rapporten Prostitution i Norden säger, att: "[s]amtidigt är de uppskattningar som presenteras i stor utsträckning baserade på observationer och registreringar av den synliga gatuprostitutionen". Vilket innebär att kunskapen som innehas inte är adekvat (s15). Till det ska också adderas (s 26), att det under 20 år pekats på avsaknaden av kunskap kring prostitutionens skadeeffekter, utan att det har lett till någon forskning. "Istället har man fortsatt att utforma sociala insatser baserade på antaganden om vad prostitution beror på och har för konsekvenser", vilket fått till följd att "många kvinnor i prostitution… har svårt att känna igen sig i de problembeskrivningar som formuleras". Det konstateras också att politikers uppfattningar ofta ligger långt från "vanligt" folks (s 31f), vilket "botas" (min formulering) genom att "inflytelserika aktörer på prostitutionsfältet initierat kampanjer som syftat till att förändra allmänhetens syn på frågan och sätta arbetet med människohandel och en kriminalisering av sexköp på dagordningen". Det vill säga att något som verkligen skulle kunna kallas för en "moralistlobby" ges medel att styra folks åsikter. En moralistlobby som ohämmat får härja på SVT Debatt.

Redan då Beusang öppnade munnen i ett program som påstås vara ett debattprogram, borde invändningar ha hörts – och en kompetent debattledare borde ha ingripit – men istället nickar alla instämmande och enigheten fortsätter. Eftersom också detta har byggts upp kring en film av Svante Tidholm, som påstås vara en dokumentärfilm, får han naturligtvis också lägga ut texten. I sanningens namn ska sägas att han gör det ganska försiktigt och diplomatiskt i "debattprogrammet", men av hans text på SVT Debatts hemsida framgår tydligt att denne man varit synnerligen färgad när han gått in i sitt "dokumentärfilmande". Bland annat skriver han: "Varför är sex så viktigt för män?… Oavsett var vi kommer ifrån får vi som barn lära oss att vara annorlunda än flickor… Många av oss får inte den närhet vi behöver från våra föräldrar… Här grundläggs förvirringen kring vårt närhetsbehov och sex… Jag tror att nära relationer är det som män mest av allt saknar". Vad han tror blandas med tvärsäkra påståenden och Svante Tidholm iklär sig rollen som bäraren av den enda sanningen. Han fortsätter sedan med att beskriva den "rätta" sexualiteten: "Sex betyder så många saker för oss… Närhet. Fysisk och mental bekräftelse… Men det betyder också frihet – en plats där man kan slappna av… Man kan vara naken, njuta och hänge sig."

Här hörs verkligen ekot av de kristna kyrkofäderna, med Augustinus i spetsen, som formulerade vår än idag rådande föreställning om vad som är rätt, men framförallt också vad som är fel sex. Hade Tidholm haft någon som helst antropologisk, primatologisk eller historisk kunskap om sexualiteten hade han fått veta att sexualiteten inte fungerar på det sättet i världen. Men istället förefaller han övertygad om att just vi, i vår kulturella kontext som bygger på 2000 års kristet sexuellt förtryck, är de som formulerat de ultimata sanningarna. Sexköp är fel, för det har vi svenskar (skapelsens krona) bestämt! Att världen inte ser ut så, och aldrig har gjort det – även andra primathonor använder sex som en handelsvara – har ingen som helst betydelse för Tidholm. Han påstår att han inte siktat på att göra en "partsinlaga" (Tidningen etc,Jag blev en av dem), men hur skulle han INTE kunna göra en partsinlaga med de förutfattade meningar som präglar hans uttalanden? Jag tillåter mig – innan jag sett hans film – att starkt tvivla på att den kommer att leva upp till kriterierna för en objektiv dokumentär, och det är min övertygelse att han haft en moraliserande avsikt med att göra den. Tidholm vet nämligen också hur "fel" sex ser ut: "Det är maktrelationen, köpare/säljare, och själva bytet av pengar mot närhet som jag inte står ut med". Och så vet han hur män känner; "Män börjar tröttna, män vill ha mer. Vi vill inte leva tysta och känslokalla och inte klara av våra liv bättre". Män har problem. Vilken otrolig tur att världen fått män som Tidholm, som kan leda dem som inte förstår vare sig sitt eget bästa eller vad som är "rätt".

Och så kliver genusteologen Niclas Djärvclou in och menar att problemet med män som intresserar sig för "jämställdhet" är att de tycker synd om sig själva också. Så beskriver han hur beräknande de är i att nyttja sin makt, i samklang med det ideologiska könsmaktsperspektivet, och att även maktlösa män minsann har makt. Underförstått kommer det radikalfeministiska mantrat om den stackars, stackars kvinnan mot den onde och hänsynslöse mannen in, iklädd "vetenskaplig" dräkt. Och så får "grabbkulturen komma undan" menar denne teolog till sist. Här finns naturligtvis inte tillstymmelse till biologi, eller möjliga skillnader på grund av arv. Bara den underförstådda ideologiska tanken om att allt handlar om uppfostran. När Maia Strufve nämner att män köper sex som en "ensamhandling", som man inte berättar för andra om, är det ingen som frågar sig varför dessa män riskerar anseende, straff och samhällelig stigmatisering för att köpa sex. Ingenting får handla om biologi! Istället "lyfter" Belinda Olsson detta till det ideologiska, påstådda könsmaktsperspektivet, helt i avsaknad av vetenskapliga belägg.

Enigheten är total, den svenska rättfärdighetspräktigheten – i sin mission att "rätta till" världen – manifesteras av samtliga, och Belinda Olsson kan nöjd lägga ett gott journalistiskt manipulationsarbete till sina lagrar, då plötsligt en liten störning inträffar. "Sexforskaren" Niclas Långström (Karolinska institutet) vill se detta på flera nivåer. Men han måste nogsamt reservera sig för risken att låta lite "biologistisk": "Det finns en massa studier som visar att män… liksom har sexualitet på ett annat sätt än kvinnor har haft traditionellt. De onanerar mer och de har fler partners, de tittar mycket mer på porr, de är oftare otrogna. Om de fick välja skulle de hellre leva ett liv som är casual sex liksom". Men då ingriper "artisten" Kishti Tomita utifrån vad hon "vet" om kvinnorna, som varit "emotionella slavar" och inte fått äga sin sexualitet under "tusentals år". Trots att Långström går som katten kring het gröt och med intensivt reserverande formuleringar närmar sig ett perspektiv som borde ha diskuterats så annonserar det ändå ett synsätt som kanske kan öppna för det som traditionellt menas med debatt. Men direkt efter att denna exceptionellt okunniga "artist" hävt ur sig vad hon "vet" måste "debatten" avslutas. Svensk moralism har manifesterats som den "enda" sanningen! Det är ju också intressant att Belinda Olsson kan stå och prata om moralpanik när det gällde "Facebook-fallet", samtidigt som hon själv leder ett inslag som fullständigt översvämmas av moralpanik. Tala om hycklande programledare!

Vi har alltså fått en ny betydelse av ordet "debatt", nämligen ”uppvisande av enighet kring den svenska moralpräktigheten”. Men vi får också se den traditionella journalistikens död. Kritisk granskning, objektivitet och strävan efter att kartlägga verkligheten har gått i graven. Pie memorie.

Jag är glad över att min TV kraschade, så att jag numera slipper betala TV-licens?