 |
LITTERATUR & POESI
Artikel
av Pia Isaksson
publicerad 8 jan 2010 kl. 13.16:
SNOKEN ÅKES BRAVADER
"Jaha, sa Åke, gillade du lekarna? Lekarna? sa Biggan och hennes mungipor gick nedåt direkt. Lekarna? Kallar du DET lekar?"
Den lilla snoken Åke var väldigt vacker och nästan alltid glad. Han krävde inte så mycket av livet, men blev rätt vildvuxen av sig, i jämförelse med andra snokar. Han hade en fantasi av guds nåde och rätt vad det var, stack han upp huvudet över vattenytan och smällde av ett av sina glada grin. Ja, han simmade ibland, inte bara ringlade i gräset och njöt av den gröna färgen, nej han var snabb som attan, så han fick se en hel del, som inte andra snokar fått se och uppleva.
Från liten till stor snok blev skillnaden stor, för snok- jantelagen gillade inte att Åke fick en annan färg och ett annat sätt än de vanliga snokkillarna hade. Åke var en bit längre och en bit större än de och dessutom glimmade han i en annan metallisk nyans än de andra snokarna. En blåaktig, stål liknande nyans, som de andra snokkillarna inte tålde, för de kom ju för det mesta i bakvattnet av Åke, som alltid låg först när de simmade eller lekte i gräset.
Jodå, snokar kan leka och en eftermiddag hade många ungdomssnokar samlats i en grässluttning, för att hitta på något kul! Det var både snokkillar och snoktjejer, för snokar har ju som människor, olika kön. De ser likadana ut på utsidan, men de ser helt klart skillnad på varandra.
Denna eftermiddag gick det hett till bland snokarna i gräset. En flicka som just passerade sluttningen, fick ett snoklasso runt fotleden och höll på att svimma av skräck, men snokar är snälla, så de släppte taget om flickans fotled ganska omgående.
Under lekens gång, kom Åke i samspråk med en snokfröken, som hette Biggan. Ja, snokar har ju också namn som påminner om våra, glömde jag att berätta - och Biggan hade inte fått sitt namn för intet. Man tänker på "argbigga" naturligtvis och det var just vad Biggan var, en argbigga. "Hon verkar trevlig och tävlingsinriktad", tänkte Åke i sitt stilla sinne, där han fundersamt iakttog Biggan, när hon skrattade stort, åt alla lekar och roliga saker de hittade på den här dagen.
Till sist var det dags att skingras, för nu skulle middagen intas i snokhemmen, men innan dess fick Åke för sig att fråga Biggan, om de inte kunde ses efter snokmiddagen? Å jo, sa Biggan, men inget "snok- snack", för då ringlar jag iväg direkt! Snok-snack? tänkte Åke, men slingrade ner till vattenbrynet efter middagen på tusen sköna blad och honung och där låg Biggan och väntade helt punktligt. Ja, punktligt i den bemärkelsen, att de bestämt sig för att ses, när eken skymde den stora, vita stenen vid vattnet, för snokar har ju ingen klocka som ni vet, för ingen vattensäker klocka för snokar har ännu bliven uppfunnen.
Jaha, sa Åke, gillade du lekarna? Lekarna? sa Biggan och hennes mungipor gick nedåt direkt. Lekarna? Kallar du DET lekar? Det var ju jättetramsiga! Jag gillar seriösare lekar, som att kappsimma till exempel, sa Biggan. Jaha, sa Åke och beredde sig på att simma i kapp med Biggan. "Jag kommer säkert att vinna", tänkte Åke, eftersom han allt som oftast vann, när han tävlade med de andra snokarna.
En liten blöt vattensork "hejade på" snokarna, som med vajande huvuden låg beredda vid vattenbrynet. "Klara, färdiga, gå!" skrek den lilla blöta sorken och snokarna hoppade i eller riktigare slingrade sig ner i vattnet och nu bar det iväg! Till andra sidan och tillbaks, skulle de.
"Det här var ju skitlätt!" tänkte Åke, när han simmade för allt vad tygen höll. Bettan simmade också på, men var en bit efter Åke. Hon hade sparat lite extra krafter till slutsträckan. Typiskt Bettan förresten, så hon hann ikapp Åke precis innan de var i mål!
"Va??" tänkte Åke, för han hade inte ens gluttat bakåt, eftersom han varit så säker på, att han skulle vinna! "Va??" sa Åke, "var du så bra på att simma?" "Javisst!" sa Biggan med ett leende den här gången - och efter den dagen, förstod Åke, att snoktjejer visst kan!
Åke blev en vuxen snok på nolltid, tack vare Biggan, men det fick hon aldrig veta, för Åke flyttade till ett annat vattenhål, där stränderna var höga, så höga, att man inte kappsimmade där.
Hoppet skulle blivit för långt, mellan den höga stranden och vattenytan.
|
