Skriv idag om: Bostadsrätt vs hyresrätt? | Egyptens presidentval | EU-toppmötet Börja här!
KROPP & SJÄL
Artikel
av Sunny Börjesson
publicerad 27 jun 2011 kl. 06.00:
Foto: Kia Palm
Så stannar inte tiden - den bara börjar om
"Livets obönhörliga snabbhet har alltid givit mig svår ångest. Jag har börjat attackera min dödsångest med trösten som hon och alla de andra barnbarnen ger mig - de finns till och kommer att leva kvar och i sin tur få barn."
Det sista året har varit skrämmande, svårt och fyllt av ångest och sorg för mig. Men genom att prioritera det som ger lycka, glädje och kärlek kan man hjälpa sig själv mycket bättre än vad den nedmonterade, näst intill obefintliga psykvården kan. Vardagen har så många stunder det bara gnistrar till om - en varm lyckokänsla fyller hela mitt sinne och jag känner mig redo för livet igen. Detta handlar om en sådan stilla stund.
Jag och min dotters dotter sitter och njuter av den ljumma kvällen på svärsonens egenhändigt byggda brygga. Vi ser inga hus eller människor, stället ligger på en udde och avskilt. Det är svårt att tro att man kan nå centrala Stockholm på under en timme. Här växer näckrosor och vass och till skillnad mot poolen därhemma är detta vatten mycket levande. Fiskar hoppar, insekter surrar och jag tror mig höra grodor. Det kan vara paddor, jag är inte så bra på skillnaden. På andra sidan sjön häckar ett svanpar - de seglar så majestätiskt förbi med uppsträckta halsar. Vi talar om att svanar lever ihop hela livet. Den lilla frågar mig vad de gör när en av dem dör. Jag kan inte svara på det eftersom jag faktiskt inte vet, men lovar att ta reda på detta.
Det är 60 år mellan oss. Jag kommer att vara hennes gårdag, ett minne ifrån barndomen. Hon blir min morgondag. Men vem hon blir till slut kommer tiden inte tillåta mig att få veta. Flickan, som jag kan kalla för Lina, ska fylla sex år nu snart och ser fram emot att få börja skolans förberedande klass. Hon bubblar över av glädje och iver men glömmer aldrig bort att vara generöst snäll mot mig och alla andra. På landet har hon ritat en sol och hängt upp på staketet till poolen därhemma så att solen alltid ska skina på mig när jag gör min simgymnastik.
Livets obönhörliga snabbhet har alltid givit mig svår ångest. Jag har börjat attackera min dödsångest med trösten som hon och alla de andra barnbarnen ger mig - de finns till och kommer att leva kvar och i sin tur få barn.
Men som vi behandlat vår stackars planet är det egentligen oansvarigt att sätta en ny generation till världen. Dottern var i många år helt säker på att det enda jag skulle bli mormor till var hennes motorcykel med sidovagn. Jag var nöjd med det eftersom jag blev farmor med jämna mellanrum. Men en biologisk klocka tycks ha slagit för dottern, som nu har tre små underverk, producerade i rask takt.
Jag brukar tänka på Khalil Gibran, som skrivit "Profeten", när jag tänker på mina barn och barnbarn. Han har skrivit något av det vackraste jag vet om barn:
"Och han sade: Era barn är inte era barn. De är söner och döttrar av Livets längtan efter sig själv. De kommer genom er men är inte från er. Och fastän de lever hos er, tillhör de er ändå inte. Ni kan giva dem er kärlek, men inte era tankar, ty de har sina egna tankar. Ni kan hysa deras kroppar men inte deras själar. Ty deras själar dväljs i morgondagens hus, som ni inte kan besöka, ens i era drömmar. Ni må sträva att efterlikna dem, men sök inte att göra dem lika er. Ty livet vänder inte tillbaka och dröjer inte hos den dag som har flytt."
Det lättar lite på skuldkänslorna över att inte kunna vara med denna lilla flicka in i framtiden. Jag har stora skuldkänslor när jag tänker på hur mycket jag arbetade när flickans mamma var i samma ålder, men som livet gestaltade sig då hade jag inget val. Lina har frågat mig var min mamma är, om hon är död. När jag berättar att hon lämnade in mig på ett barnhem funderar den lilla en lång stund för att sedan utbrista: "Jag tycker det var dumt gjort." Hon är lite för ung för att jag ska kunna förklara hur ofta det föds oönskade barn på vår jord.
När jag ska läsa sagor för henne vill hon gärna höra dem jag tar ur historien. Länge var drottning Kristina en storfavorit. Hon lät mig uppfinna den ene friaren finare än den andre - en kunde vara klok som en bok, dansa som en gud och en vara mycket duktig på latin men ingen passade, för Kristina ville rå sig själv.
I vintras satt hon och sjöng på psalmen "Blott en dag" av Lina Sandell. Jag blev nyfiken, den här flickan är inte medlem i någon kyrka och har inga religiösa föräldrar. När jag frågade sade hon allvarligt: "Jag ska ju sjunga den på din begravning!" Jag blev lite förvånad för vi har ju inte direkt talat med barnen om diagnosen jag fick förra sommaren, men barn vet alltid mer om oss än vi tror. Och jag hade faktiskt valt denna psalm till min borgerliga begravning därför att budskapet är lika viktigt vad man än tror på. Man måste leva i dag. I nuet. Gårdagen kan ingen ändra och morgondagen kanske aldrig kommer och det hade den lilla snappat upp.
Hon får mig också att tänka på den vackra sången av Mikael Wiehe som jag brukar sjunga ibland för hennes morfar numera och som börjar så här:
"En enda sak är säker och det är livets gång; att allting vänder åter, att allting börjar om. Och fastän våra röster ska mattas och förstummas, ska nya röster sjunga, ska nya röster sjunga."
Bäst gillar jag stroferna i sista versen:
"Så segrar inte döden, fast åren har sin gång. Så stannar inte tiden. Den börjar bara om."
Sunny Börjesson, rik!!
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
