Jag lovade i min artikel om Försäkringskassan och de tuffa sparkrav som nu ska verkställas där, att återkomma med ett sparalternativ. Här kommer det och besparingarna görs på ett sådant sätt och på områden som inte innebär ytterligare belastning på vanligt folk och utsatta grupper.
I denna artikel visar jag hur man kan spara 20 gånger så mycket i stort sett utan att vanligt folk kommer att märka något av dessa besparingar.
Sveriges myndigheter utgörs av regeringen, domstolarna och förvaltningsmyndigheterna. Domstolarna är statliga, medan förvaltningsmyndigheterna kan vara statliga eller kommunala. Beslutande församlingar, såsom riksdagen och kommunfullmäktige, är inte myndigheter. Även andra organ än myndigheter kan ha förvaltningsuppgifter. Det finns sålunda till exempel aktiebolag som ägnar sig åt myndighetsutövning.
Det allmänna myndighetsregistret, som förs av Statistiska centralbyrån, omfattade 490 statliga myndigheter i april 2010 men, vilket i sig är ganska otroligt, ingen kan idag säga med bestämdhet hur många de verkligen är.
Mycket tyder på att de statliga myndigheterna har orimligt stora administrationskostnader. En rapport från Ekonomistyrningsverket visade att endast hälften av myndigheternas resurser används till kärnverksamhet. Den andra hälften utgörs bland annat av sk "overhead"-kostnader (administrativa kostnader som inte är direkt kopplade till själva verksamheten, red anm), som totalt sett svarar för 25 procent av statens totala förvaltningskostnader. De tyngsta posterna är lokaler och IT.
Små myndigheter är i relativ bemärkelse dyrare att administrera än stora, eftersom overhead-kostnaderna där utgör en större andel av myndighetens totala kostnader. Många av de statliga myndigheterna är små och därmed dyra i drift.
Det finns miljarder att tjäna på rationaliseringar, sammanslagningar, privatiseringar och nedläggningar i denna myndighetsdjungel. I steg 1 genomförs effektiviseringar och att sådana utan tvekan är möjliga visas inte minst av de stora skillnaderna i overhead-kostnader mellan olika myndigheter. Målet måste vara att i alla lägen maximera effektiviteten inom ramarna för en bibehållen rättssäkerhet.
Lokalkostnader är statsförvaltningens näst största kostnad. Endast löner kostar mer. Totalt talar vi här om mer än 15 miljarder kronor. År 2004 låg myndigheternas genomsnittliga lokalkostnad per anställd på 76 000 kronor (högskolor, museer med mera är borträknade). Sammantaget ligger 69 myndigheter över detta medelvärde och den som ligger högst (Konstnärsnämnden) har en kostnad som är mer än fyra gånger så hög. Om alla de myndigheter som ligger över denna genomsnittsnivå, genom adekvata omlokaliseringar skulle lyckas sänka sina kostnader till just 76 000 kronor skulle staten spara 342 miljoner kronor.
Eftersom de myndigheter vilkas verksamhet ställer särskilda krav på lokalerna är exkluderade, skulle en sådan effektivisering i praktiken inte få några negativa effekter på den offentliga servicen.
Övriga overhead-kostnader svarar för 25 procent av statens totala förvaltningskostnader, vilket motsvarar cirka 48 miljarder kronor. I detta belopp ingår även lokalkostnader, men då dessa exkluderas återstår 33 miljarder kronor i form av IT-stöd, ledning och administration med mera. Om dessa reduceras med 20 procent skulle cirka. 6,6 miljarder kronor frigöras.
Detta borde vara möjligt att uppnå om exempelvis myndigheterna samverkade mer då det gäller olika stödfunktioner såsom IT, kompetensutveckling och liknande. Mindre myndigheter borde i större utsträckning än vad som sker kunna dela på till exempel arkiv, registratur och telefonväxel.
Flera myndigheter har uppdrag som synes snarlika. För det mesta torde delat ansvar innebära en ren merkostnad för skattebetalarna. Ett alternativ som därför borde prövas är att samla näraliggande verksamheter under en och samma organisation. Så har till exempel gjorts med Riksförsäkringsverket som inordnats under Försäkringskassan.
Steg 2 - renodling fordrar en översyn av vilka myndigheter som kan rationaliseras bort, alternativt privatiseras. Det finns ett femtiotal myndigheter som i huvudsak inte ser ut att bidra vare sig till kollektiva nyttigheter (till exempel samhällsskyddet) eller till sådant som vård, skola och omsorg. Inte heller bidrar dessa myndigheter till att administrera den monetära omfördelning som sker med hjälp av statliga transfereringar. Det rör sig framför allt om mindre styrelser och nämnder, men också om ett par forskningsinstitut och några större myndigheter. Vid urvalet av dessa har de myndigheter som otvivelaktigt bidrar till samhällsskyddet eller den grundläggande sociala välfärden undantagits och detsamma gäller för utbildningsväsendet som helhet.
Återstår gör de myndigheter vilka samtliga uppfyller minst ett av följande kriterier:
- Flera myndigheter arbetar inom samma område. Myndighetens uppgift skulle därmed kunna skötas av en annan myndighet.
- Myndigheten tillgodoser endast ett mindre särintresse, varför det inte finns anledning till skattefinansiering.
- Myndighetens verksamhet är baserad på partipolitik och kommer därmed inte samtliga medborgare till gagn.
- Myndighetens verksamhet inkräktar på den privata sektorn.
- Det saknas anledning till att uppgiften sköts av staten och finansieras av skattebetalarna.
Jag är säker på att en närmare och djupare analys kan komma att visa på att ytterligare myndigheter kan vara aktuella. Sammantaget beräknas besparingen ligga på minimum 10 miljarder kronor.
Utöver detta så anser jag att man också ska lägga ner landstingen som är en föråldrad mellannivå som idag inte längre fyller någon funktion utan bara innebär mer byråkrati och krångel vilket i sin tur innebär kostnader.
Michael Gajditza, En drygt 50-årig man som varit engagerad i samhällsdebatten sedan 1973.
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
