 |
KROPP & SJÄL
Artikel
av Henry Bronett
publicerad 27 mar 2012 kl. 06.00:
Foto: flickr/seyed mostafa zamani (BY CC 2.0)
Så lätta att älska
Som vi blivit sedda, som vi blivit speglade, så blir vi vuxna. Vi fortsätter det vi lärt och vi förstärker det ibland. Det går så fort och allt för lätt att bli det andra tycker att vi ska vara.
Vissa verkar ha det naturligt och som jag avundas dem. De har en underbar gåva. Deras hjärtan står i direkt kontakt med livet och styr dem alltid rätt, visar dem alltid vägen och får dem att stråla av glädje och bus, alltid. Deras tårar river inte upp gamla sår utan läker dem och deras skratt smittar andra som en dag under blommande körsbärsträd. Ja, vissa har det naturligt, detta att följa sitt hjärta. Och de är så lätta att älska.
Vi andra förväxlar lätt hjärtats klara röst med känslors vilda tjut. Känslorna som manar på, "jag är kär!", och får oss att hoppa helt villigt ner i raviner, med ett leende. Och inte ens då vi landar förkrossade erkänner vi alltid helt att vi hoppat självmant, nej man har "tvingat oss"!
För vi gör som vi lärt. Vi upprepar och håller fast vid det vi kan. Vi är trogna, vi människor, och lojala mot vanor, egalt om bra eller ej. Och har vi glömt hur vårt hjärta låter, är vanan kanske allt vi har, i alla fall just nu.
Hjärtat blir så lätt försatt i dissonans. Den är ett känsligt instrument och kräver ömsint hantering. Varsamhet och kärlek, kräver den av oss och andra.
Som första gången vi trillade, minns ni? Vi låg där på marken och såg på föräldrarna, letade efter deras reaktioner och vi undrade; "Mamma, pappa får jag gråta, var det farligt, blir allt bra?" Och våra hjärtan läste i deras ansikten, kände deras ogillande eller om vi kanske skulle få en famn och allt blev bra.
Som vi blivit sedda, som vi blivit speglade, så blir vi vuxna. Vi fortsätter det vi lärt och vi förstärker det ibland. Det går så fort och allt för lätt att bli det andra tycker vi ska vara...
Kanske måste vi först avstå, helt enkelt göra stopp. Gå till den plats där vi bara är med oss själva, kanske då att vi hör vårt hjärtas slag igen. För det finns där, slår där, har alltid varit där, alltid.
Det är som att lyssna efter näktergalen bland ett gäng skränande fiskmåsar. Den sjunger där så vackert. Om vi övar förmågan att urskilja sången mitt i oväsendet då blir våra tårar läkande och våra skratt smittar andra som en dag under blommande körsbärsträd.
Ja, vissa har det naturligt, vi andra får öva oss i att följa vårt hjärta.
Jo och så en sak till...
Den dagen vi lyckas, blir vi lätta, så lätta att älska...
|
