Mindre pengar till militärer urholkar inte bara vår egen säkerhet. Vänsterns nedrustningsiver är dessutom raka motsatsen till internationell solidaritet, global människorättsaktivism eller önskan om världsfred. Vänsterns perspektiv är som det brukar - nationalistiskt och egoistiskt.
När världen för många ter sig som osäkrare än någonsin så krattar vänstern i manegen för att rejält reducera försvarsmakten. På fullt allvar är nu nedskärningar på sex miljarder ett av huvudalternativen inför höstens försvarsbeslut. Det är i så fall en radikal nedrustning som går ut över det bästa bistånd vi kan ge: militära och humanitära insatser som i Kongo, Kosovo och Afghanistan. Paradoxen är att samtidigt som viljan växer i utrikespolitiken är att ge universella idéer om mänskliga rättigheter större tyngd och statssuveräniteten mindre tyngd så ska våra möjligheter att försvara de västerländska värdena kraftigt krympas.
Ska Sverige på allvar driva en utrikespolitik till skydd för demokrati och mänskliga rättigheter krävs det starkare militära styrkor. De ökade internationella operationer kostar - men är mer än mycket annat värt sitt pris. Men det är också insatser som kan öka riskerna för vårt land att bli utsatt för hot och påtryckningar. Den logiska slutsatsen borde därför bli att förmågan att försvara vårt eget land måste anpassas uppåt till de nya, tänkbara hot som följer av de politiska ambitionerna för insatser i resten av världen. För samtidigt som "nya" hot framträder så gör det inte de "trafitionella" hotbilderna mindre realistiska. Tvärtom! De okonventionella hoten från terrorism och massförstörelsevapen växer i hela världen. Det i sig ökar oförutsägbarheten och riskerna för hotet om ett militärt angrepp mot Sveriges suveränitet. Den osäkerhet i en värld full av säkerhetspolitiska X-faktorer som så gott som alla andra länder upplever, diskuterar och analyserar återspeglar sig inte i förberedelserna inför vårt försvarsbeslut. Med ett alltför snävt och kortsiktigt perspektiv riskerar vi göra ett mer än lovligt naivt vägval.
Ta en titt i historieböckerna! Inför försvarsbeslutet 1925 trodde politiker att det första världskriget som just förlöpt hade gjort alla framtida krig omöjliga. Ingen stat hotade längre Sverige. Det militära försvaret kunde därför utan risker bantas. Men vi vet hur Europa såg ut bara 15 år senare. Sveriges beredskap var bedrövlig och vår utrikespolitik blev därefter. Den svaga militära styrkan var en av orsaker till att vi i praktiken blev medlöpare till Nazi-Tysklands regim. På samma sätt urholkas ryggraden i den svenska utrikespolitiken i takt med ytterligare nedrustningar. Våra humanistiska ambitioner - som vänstern numera gärna stämmer in i - blir bara tomma fraser så länge de inte kan backas upp av dugliga militära styrkor. Vi behöver militärer för att ha både modet och kapaciteten att försvara demokrati och mänskliga rättigheter.
Henrik Von Sydow, Riksdagsledamot (m)
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
