KULTUR & NÖJE
Artikel av Marie-Louise Johansson publicerad 20 jul 2007 kl. 11.56:

Roskilde: Rapport från livet i leran

Man kan tro att det är den fria viljan som avgör om man ska toksupa en vecka i festivalleran även nästa år, men det är fel; Festival är inte valfrihet, det är en drog.
Festivaler är ett mystiskt fenomen. Ju större festival och högre medelålder, desto större fenomen. Roskilde mer än Hultsfred, Hultsfred mer än Emmaboda, o.s.v. Låg medelålder gör dårskaperna så enkla att förklara; ungdomar på sina första grönbeten, tonårsfyllor, oförmåga att bete sig som folk så fort föräldrarna är utom synhåll, ja ni vet. I de småländska skogarna kan det handla om frigörelse från hemmets trygga vrå. I Roskilde handlar det inte längre om tonårsuppror eller ovana att avgöra sin toleransnivå vad gäller sprit. Nej, det är något annat som drabbar skoningslöst där bland tälten, scenerna och bajamajorna. Medelåldern är bra mycket högre, men mentaliteten oförklarligt låg. I år, när det föll mer regn än någonsin tidigare över Roskildefestivalen, är fenomenet som allra tydligast: 75 000 (till synes) vuxna människor som bor i tält, frivilligt härdar ut trots ihållande regn och stormvindar, trots att vart man än ska gå tvingas man pulsa genom en halvmeter lervälling som snart blir till bruna sjöar att vada i.

Vuxna människor, som säkert redan på måndagen är tillbaka på sina jobb, med ansvar, befogenheter och krav som måste bäras på dessa axlar som ömmar så efter en vecka på ett billigt liggunderlag. På måndag sitter de åter på sina kontor, i viktiga möten eller sammanträdanden. I lördags satt de med lera till knäskålarna och brölade "KNULLAAA" eller något annat fyndigt till alla i närheten.

Hur ofta brukar vuxna människor på sin egen hemmaplan ägna sig åt följande?
# Gräva djupa hål i marken och täcka över, bara för att få skratta ut de intet ont anande människor som ramlar i?
# Missa toaletthålet när man bajsar så allt hamnar utanför?
# Kissa stående mitt bland tusentals människor - inte mot plank eller träd - bara rakt upp och ner? Även kvinnor...?
# Spy utanför sin egen ingång?
# Ha matkrig?
# Kasta sig ner och rulla runt i lera (när man inte har fler ombyten kvar)?
# Skriva könsord och obsceniteter på sina och andras tillhörigheter, på avsvimmade kompisar och/eller i sin egen panna?
# Avstå från att duscha i en vecka trots att man svettats, ramlat i leran och har diverse såser och mat i håret?
# Strunta i att borsta tänderna och nöja sig med att "munnen sköljs ren av sprit"?
# Strunta i att äta (alt. äta skräp ibland) därför att man är övertygad om att "öl är också mat, som bröd fast i flytande form..."?

Hur ofta?

Detta har varit mitt lerigaste, blötaste och äckligaste år någonsin (även om många dagar var både soligare och mindre regniga än vad som sägs). Jag missade hela torsdagens spelningar och några till för att det regnade för mycket/det var så trevligt där jag satt/jag orkade helt enkelt inte gå dit.

Jag har varit nära att börja gråta av frustration (om det bara hade hjälpt), nära att fastna för evigt i leran, på vippen att hugga en taxi till Sverige och lämna skiten bakom mig. Men jag stannade kvar. Genomlevde ännu en festival med all sin galenskap och all sin charm, och nu är den slut.

När det väl är dags att åka hem kommer den där känslan. Det värker alltid en aning i hjärtat när man lämnar den här platsen, trots all skit, trots all dårskap.
Det är vemodigt och sorgligt, det tar emot att åka. Men jag gillar det. Vemodet är en fin känsla, liksom känslan av att något är döende som ligger över området sista dagen.
Och den känslan föder en längtan om att återvända. Fråga mig inte varför det är så underbart med festival. Friheten, gemenskapen, musiken...? En kombination av detta, men också något mer . Något som inte kan förklaras, det bara finns där. Det är detta "något" som gör att redan innan bussen kommit för att rädda mig ur infernot så har tanken börjat födas, och beslutet är redan fattat...
See you next year, Festivalsommar!

(Foto: Mikael Johansson)