 |
Artikel
av Mikael Vasara
publicerad 19 jul 2012 kl. 06.00:
Rockstjärnan Gud glömde
"Det har blivit så att människor i rockbranschen nästan koketterar med hur mycket droger och kvinnor de omgett sig med."
ROckstjärnan Gud glömde
Kee Marcello
Forum
Det har blivit så att människor i rockbranschen nästan koketterar med hur mycket droger och kvinnor de omgett sig med, men i en ångerfull ton. Jag har aldrig tänkt på det förut, men efter att ha läst ett antal biografier så börjar jag undra hur det har varit möjligt för rockstjärnorna att ens ha kunnat spela musik med så mycket droger, party och brudar. Kanske överdriver de för att hålla liv i myten om sig själva.
Jag läser om Kee Marcello, en man vars gitarrspel jag aldrig riktigt gillat - jag gillade Norum i Europe. Men enligt Kee så hade Norum gjort sig omöjlig i bandet. Kee hoppade på bandet när han precis hade gjort en kanonplatta med Easy Action, men lämnade det bandet i ruiner och hoppad på Europe-tåget i tron att han skulle ha något att säga till om i bandet. Men det hade han inte, och kom aldrig att ha heller. Det enda som hände var att han fick nobben på alla sina låtförslag och idéer. Det var Joey Tempest var den som bestämde i bandet och that was it. Jo, boken är fylld med sådana engelska uttryck, som jag av någon anledning känner att jag inte orkar läsa. (Varför läser jag då? Jo, för mitt historieintresse, och för rotandet i en värld som jag en gång gärna ville in i, men inte hade minsta ingång till.)
Kee är en erkänt bra musiker och producent, men i boken framställer han sig som en riktigt dålig affärsman. Under alla de år han levde med Europe så hade han ett kreditkort som användes till sprit och kokain, och inte så mycket mer. Och när bandet lade ner så fanns inte en krona - bara skulder. Ja, det känns märkligt, men så beskrivs det. Kee har aldrig haft någon vidare karriär utanför Europe, men han gör musik, är i branschen och verkar kunna leva på det. Men någon egen hit har han aldrig haft, trots att han berättar om låtar som är oerhört bra. En aning tragiskt kanske, men han har ju åtminstone fått göra det han gillar.
När jag är klar med boken kommer en lite sorglig känsla över mig och jag vet inte riktigt varför. Boken om Kee slutar vackert med hur han träffade sin fru Pia, och det är den enda glimten i boken som känns helt mänsklig. Men den är rappt och roligt skriven och har ett fint driv framåt. Kee har en självklar plats i svenskt musikliv som en av de största, och han har mycket kvar att göra. Boken var bra och intressant.
|
