 |
RESOR
Artikel
av Anna Nilsson
publicerad 7 jan 2003 kl. 16.59:
Roadtrip from Hell
Tänk er scenariot: en sommardag, en mamma, två döttrar, en son, en bil och 75 mil att tillryggalägga. Kan det bli mer pittoreskt?
Sådär ja, hemma igen efter en ofantligt trevlig helg i Jönköping, fylld med god mat, regn och min brors underbara familj. Jag ska inte gå in på hur ofantligt söta mina brorsöner är, eller hur mycket pengar jag slängde ut på A6, köpcentret där golfbollar i vit choklad säljs, till min stora förnöjsamhet. Jag tänker heller inte gnälla om hur tröttsamt det är att bila ner från Oviken till Jönköping, 75 mil söderut, en hel natt, för att sedan sova tre timmar på morgonen, bara för att sedan vara pigg och alert samt redo för en fajt med IKEA, där jag för övrigt gick hem som segrare, med bla en översöt lampa. Nej, det kan inte vara kul att läsa om sånt.
Jag tänkte mig istället försöka beskriva för er vad som utspelades under hemresan idag.
Jag tycker väldigt mycket om min familj.
Det började bra vid niosnåret i går morse då undertecknad satte sig bakom ratten, sen kan man väl säga att det eskalerade utför. På morgonen när vi började krypa norröver var alla, inklusive jag, ganska trötta och vi sa inte så mycket till varandra. Det som hördes var snarkningar och Darren Hayes. Här kan jag ju sticka in ett litet tips, har ni inte läst hans texter, gör det.
Var var jag? Jo, efter ett par timmar var det en grusögd Anna som rattade den röda volvokombibilen, och när vi i Mariestad stannade för att tanka, satte jag mig i baksätet tillsammans med min kasse böcker som jag inlånat på länsbiblioteket. Egentligen tänkte jag läsa Chomsky, men Janet Evanovich (läs henne, läs henne, läs henne) lockade mer, så henne fick det bli. Nu satt min mor på förarsätet, och allt flöt på. Det var lugnt, jag slumrade till lite då och då, och så skulle det vara, ända fram till 12.30, då vi återigen byter förare. Den här gången är det Lena, min fenomenalt kompetenta och vackra syster som tar över rodret, och det är härifrån det barkar åt helsicke. Min syster, som är en väldigt bra syster, kan faktiskt köra bil. Jag vet det, och min mor vet det. Vägverket vet det också, eftersom hon har en plastbit i sin plånbok där det står att hon kan. Ja alltså, det står inte att hon kan, men det är en bild av henne och så står det 'KÖRKORT' med stora bokstäver på det. Jag har ett nästan likadant, men mitt kom med postbilen en regning decemberdag. Tur vi har polisbrist i Sverige, säger jag bara.
Min mor och jag sitter i baksätet, min syster kör och min ohängde lillebror Pär sitter fram på passagerarsätet.
Vi kör på en fin, bred väg där det är 110, vilket min mor är väldigt medveten om. Dock studsar bilen lite, eftersom vägen på sina ställen mår lite dåligt och är trött, inte alls ovanligt. Då säger min kära mor till min kära syster att sänka farten, hon får inte köra fortare än 100 km/h. Var logiken i det hela ligger vet jag inte, men tydligen så skuttar det inte lika mycket om man sänker farten från 110 km/h till 100 km/h. Min syster, som har ett jädrans humör, uppskattar inte vår mors ack så sublima hintar om att sänka farten, utan på pekar att det minsann är 110 som gäller, vi har långt att åka och här saktas det inte in. Jag hade sagt precis samma sak bör tilläggas. Nu är det ju som så att gammal vet bäst, och i den bilen vi åkte, som för övrigt tillhör vår mor, så var hon äldst. Nu började min mor och min syster träta lite med varandra. Mamma hojtar: "Släpp gasen, det guppar så förfärligt här bak", och min syster kontrar med: "Det är 110 på den här vägen och jag kör 110, inte en kilometer långsammare!" Mamma kontrar då med att: "Det är min bil, jag är äldst och nu kör du 100, inte en kilometer fortare!"
Alla som känner min mor vet att man inte säger emot henne när hon är på det humöret, så min syster sänker farten. För att demonstrera exakt hur missnöjd hon är så kör hon 90 km/h, varken snabbare eller fortare. Jag försökte lätta upp den lite tryckta stämningen med att lite här och där skratta högt och ljudligt, och skyllde på att boken jag läste var så kopiöst, hejdlöst rolig. Så här fortsätter det hela vägen till Sveg, det vill säga fram till klockan halv fyra ungefär, då vi äter lite mat, och jag tar över ratten.
Jag har haft körkort i drygt tre år, jag har kört tusentals mil och jag är en duktig förare. Tror ni min mor bryr sig om det? Icke! Jag trodde att jag skulle kunna få tuffa på i min fart där genom de djupa skogarna på väg mot Jämtland, men ack så jag bedrog mig. Min mor, som satt bredvid mig på passagerarsätet repriserade det hon sagt till min syster, det vill säga "Lätta på gasen!" Efter tio mil av hennes lätta-på-gasen-mantra, fick jag nog och lånade brorsans cd-freestyle, pluggade i Darren Hayes på högsta volym och trodde för ett ögonblick att jag slapp hennes gnäll om farten.
Underskatta inte en mamma säger jag bara.
När hon insåg att jag inte hörde hennes kommentarer, började hon att krafsa mig på benet. Japp, funkar inget annat, krafsa din dotter på låret, då förstår hon nog att hon måste sakta in!
Jag släppte lite på gasen de första 1500 gångerna hon krafsade, men till slut struntade jag i henne. Då tog hon tag i mitt byxben och lyfte lite diskret på mitt högerben, samtidigt som hon sa. allihopa, på en gång; Lätta på gasen!
Det slutade med att jag väste fram att om hon inte slutade krafsa på mig, så skulle jag krascha in i ett träd, alternativt leta upp en ren att köra på, i ren trots. Hon bara log. Sen var vi hemma, slutet gott, allting gott.
Min mor fick för övrigt en racerbil i julklapp. I miniatyr.
|
