 |
NÄRINGSLIV
Artikel
av Ulf Sandmark
publicerad 9 sep 2011 kl. 06.00:
Riksbanken har ljugit för Riksdagen!
Trots att finansutskottet är det svenska folkets representanter för just finansfrågor, var det först av två utländska utredare som de fick veta vad som hänt i svenska myndigheter under finanskrisen.
Oron i Riksdagen vid finansutskottets hearing den 31 augusti var tydlig, när de två utländska utredarna hade avslöjat hur nära svenska storbanker var att gå under efter den amerikanska Lehman-bankens krasch hösten 2008. Bankerna hade gjort sig beroende av dollarlån och fick plötsligt inte låna. Inte ens hela den svenska valutareserven räckte till, och man var nära en "katastrof".
Det var finansutskottet som själva hade beställt denna "Utvärdering av Riksbankens penningpolitik och arbete med finansiell stabilitet 2005-2010" av britten Charles Goodhart och fransmannen Jean-Charles Rochet, båda professorer i finansiell ekonomi. Både regering och riksdag har varit långsamma med att pressa fram sanningen om vad som hände under finanskrisen. I USA är såväl Angelidesrapporten som Levinutredningen och SIGTARP-rapporteringen klara sedan ett halvår tillbaka. I Sverige har Finanskriskommittén bara påbörjat sitt arbete. På finansutskottets hearing den 31 augusti kunde man se hur upprörda ledamöterna var när de fått reda på vad som hänt, inte från de myndighetschefer de så ofta haft framför sig, utan från utlänningar. Men det var inte ärlig redovisning dessa författare kom med. De försökte lura riksdagen att Glass-Steagall inte finns. De avslöjanden de gjorde, tjänade bara till att stressa politikerna att välja de "enda" existerande lösningarna, nämligen deras och det globaliserade finanssystemets.
Speciellt britten Charles Goodhart är en nyckelfigur, som måste känna till Glass-Steagall. Tillsammans med andra har han författat en rapport om "Grundprinciperna för finansiell reglering" utgiven i bankcentret Genève. I Storbritannien pågår en stor debatt om att antingen 1) införa en bankdelningslag med fullständig separering av bankernas affärsbankverksamheter från spekulationen enligt Glass-Steagall-modellen, eller 2) bara inom bankerna hålla isär (på engelska: ring-fence) affärsbanksverksamheten från spekulationen. Den första linjen förespråkas av en minister i den brittiska regeringen, Vince Cable. Den andra fullständigt ohållbara ståndpunkten har framförts av Merwyn King, chef för den brittiska Centralbanken Bank of England. Den 12 september kommer det hela ställas på sin spets när den Oberoende bankkommittén skall lägga fram sitt förslag åt det ena eller andra hållet. Debatten är intensiv och den jättelika kolonialbanken HSBC har hotat att flytta från London om ens något av förslagen läggs fram. Goodhart kan inte vara oinformerad om detta och inte heller om den omfattande debatt som förs internationellt om att återinföra Glass-Steagall, som ofta nämns i brittisk finanspress.
Trots att Goodhart således måste veta bättre, och så även hans medförfattare, finns inget av dessa båda förslag med i utvärderingen. Rävaktigt tar de enbart fram följande alternativ åt Riksdagen:
"Fram till nu har myndigheterna i allt väsentligt haft tre alternativ om en bank eller en annan finansiell intermediär skulle hamna i trångmål:
1) att arrangera ett samgående med en starkare bank eller intermediär, med eller utan något slags statligt finansiellt stöd som lockbete
2) att avveckla banken genom sedvanligt konkursförfarande
3) att överta förlusterna genom rekapitalisering, antingen genom att köpa bankens aktier eller ta över bankens skulder eller genom ett tillfälligt förstatligande." "
Efter att författarna Goodhart och Rochet konstaterat att inget av dessa alternativ egentligen är bra, tar de upp sitt eget förslag om livstestamente för banker, vilket går ut på att förväg planera en eventuell avveckling av banken. Det är dock inget som ändrar på de surdegar som förgiftar dagens finanssystem. Deras övriga rekommendationer innebär också att den oreglerade finansmarknaden behålls och likaså myndigheternas utspridda kraftlösa övervakning.
Beskrivningen av hur nära det var att svenska bankväsendet kraschade använder författarna till att beskriva riksbanken och de andra inblandade myndigheterna som hjältar. "En finansiell katastrof kunde avvärjas", skriver utredarna, endast genom att Riksbanken fick utländsk hjälp, med dollar från den amerikanska centralbanken Federal Reserve. Men det var inte bara de svenska bankerna som "räddades" på detta sätt, utan också de amerikanska bankerna och dollarn. Om svenska storbanker gått omkull strax efter Lehman, hade det kunnat dra med sig en kedjekollaps i det internationella finanssystemet. Om svenska och andra europeiska banker inte hade fått dollar genom sina centralbankers avtal med Federal Reserve hade de försökt växla till sig dollar, vars växelkurs då hade börjat skena.
Vad som hände var, att ett antal tjänstemän, på uppmaning av bankerna och den så kallade "marknaden", helt bortom kontroll från regering och riksdag, kunde kasta omkring gigantiska summor för hålla det internationella finanssystemet flytande. Heroiskt ja, men för vem?
Inte var det för vanliga människor och företag. Just när krisen slog till och företagen behövde sina krediter, blev utlåningen till icke-finansiella företag negativ. Bankerna drog ned på utlåningen till produktiva företag. Tjänstemännen på Riksbanken och Riksgälden tog oerhörda risker och beslut för Sverige. Kreditsystemet inriktades helt på att rädda bankerna.
Hade krisbankerna i stället satts under offentlig förvaltning och delats enligt Glass-Steagall, så hade all bankverksamhet kopplad till den reala ekonomin, insättarkonton och betalningssystem kunnat skyddas och hållas igång. Riksbankens gigantiska kreditresurser skulle kunnat användas för att se till att företagen hade krediter, att exporten finansierades, att infrastrukturen sattes i ordning och ungdomen i produktivt arbete. Nu talar regeringen om "en kraftfull satsning" på infrastrukturen 2012-13 på fem futtiga miljarder.
Vad författarna Goodhart och Rochet vill, är att tjänstemännen skall fortsätta ha kontrollen bakom ryggen på politikerna. Det är så det fungerar i Riksbanken. Det är så ECB, Federal Reserve och IMF håller bankerna flytande med enorma summor, som tas fram med "teknokratiska" mekanismer, när politikerna inte hinner eller inte vill kasta nya samhällsförmögenheter i finanssystemets svarta hål. Vad det handlar om är en ny typ av feodalism, där de stora bankerna tillåts arbeta med landets centrala myndigheter bakom ryggen på folket och dess representanter, så till den grad att det var först med denna "Utvärdering av Riksbanken", som de mest initierade av alla svenska folkvalda fick reda på vad som pågått nästan tre år tidigare.
Man kan förstå varför finansutskottets ordförande, moderaten Anna Kinberg, började hela utfrågningen med att ta Irland som exempel på hur illa det kan gå för skattebetalarna i en akut bankkris. Hon frågade hur man kan sätta upp kontroller av omsorg för skattebetalarnas pengar och om det var aktuellt för Riksbanken att ställa likviditetskrav på bankerna?
Läs här ett smakprov på vad finansutskottet kunde läsa om vad som hände i Sverige när finanskrisen blev akut efter september 2008, i de två utredarnas rapport (sidorna 18-22):
"För det tredje anser vi att det var obehagligt nära att den internationella finanskrisen ledde till vad som hade kunnat utvecklas till en finansiell kollaps i Sverige. Risken var förmodligen betydligt större än vad majoriteten av befolkningen inser, eftersom den i praktiken avvärjdes. (...) Själva grundproblemet var likviditeten, framför allt bristen på utländsk valuta och då i synnerhet US-dollar. (...)
Många av bankernas lån och övriga tillgångar var dessutom i utländsk valuta. En stor andel av lånen i Baltikum var t.ex. i euro, och nästan inga av dem i kronor. Även om de svenska bankerna hade relativt få s.k. giftiga amerikanska tillgångar som CDO- eller MBS-papper, var en stor del av deras upplåning på kapitalmarknaderna, för att täcka mellanskillnaden mellan ut och inlåning, i US-dollar (som därefter omvandlades till euro eller kronor) och på relativt korta löptider. (...) När tillgången till kortfristig finansiering i US-dollar (och i mindre utsträckning euro) ströps drabbade det särskilt europeiska banker vars solvens marknaden ansåg vara hotad. I Sverige handlade det särskilt om de två banker som hade mest utlåning i Baltikum, dvs. Swedbank och SEB. (...)
Så vad blev då räddningen? Till att börja med tillgodosåg Riksbanken bankernas behov av utländsk valuta genom sin utlåning i utländsk valuta och sitt garantiprogram. Utnyttjandet av garantiprogrammet nådde en topp i juni 2009, då garantier hade ställts till ett värde av 354 miljarder svenska kronor, varav mer än två tredjedelar avsåg lån i utländsk valuta. I och med detta tömdes emellertid Riksbankens valutareserv och även Riksgäldens reserver. Det som i realiteten vände den negativa utvecklingen var att Federal Reserve var villig att ställa stora swapfaciliteter till förfogande för alla andra stora centralbanker(...).
Men häri ligger också en hake. Det var i första hand det välvilliga agerandet av myndigheter UTANFÖR Sverige som gjorde att en finansiell katastrof kunde avvärjas. De svenska affärsbankernas affärsstrategier försatte alltså både dem själva och Sverige i en situation där de var helt utlämnade till utländska myndigheters välvilja." (betoning i originalet red.)
Det är dags för svenska folket att utfärda sina egna rekommendationer. Endast så kan riksdag och regering tillsammans med andra länder ta strid mot denna nya feodalism, för att ta tillbaka kontrollen över Riksbanken, införa Glass-Steagall och reglera de svenska bankerna och kreditsystemet för att börja bygga upp Sverige och övriga världen igen.
Läs mer:
Transatlantiskt upprop: Lös den nuvarande globala sammanbrottskrisen
Global sammanbrottskris utom kontroll: Upprop för ett globalt system med delade banker!
EAPTV: Världslandbron
|
