Riksbanken bemöter min kritik mot "Basel III"

Den 21 oktober 2010 per e-post till Ulf Sandmark

Hej Ulf!

I debatten kring finansiella regelverk, och Basel III i synnerhet, tycks det ibland finnas två läger om dess inverkan och effekter. Det ena ser förordningar främst som ett hinder för en fortsatt utveckling av finansiell verksamhet och finansiella instrument och därmed för ekonomisk tillväxt. Det andra ser dem som en nödvändig tvångströja för bankerna, som bara anses skapa problem för samhället, och vill ha så mycket som möjligt av den sorten. Som oftast ligger väl sanningen någonstans däremellan - ett väl fungerande samhälle behöver vissa funktioner som främst bankerna tillhandahåller, men måste samtidigt, exempelvis genom reglering och tillsyn, säkra att bankerna agerar så att risker och problem hålls nere.

För det första har inte Basel III utvecklats utifrån en önskan att begränsa enskilda institut eller finansiella aktörer, istället är det konsekvenserna av vissa beteenden på den finansiella marknaden som måste begränsas och hanteras. Krisen har tydligt visat att det behövs regler där risker hanteras på ett mer balanserat sätt.

För det andra är Basel III ett internationellt regelverk som tagits fram för att skapa ett stabilare finansiellt system för just banker. Som du skriver är det förvisso inte bara banker som kan skapa stabilitetsproblem, men banker är likafullt fortfarande kärnan i det finansiella systemet. Att bankerna fungerar är en helt nödvändig förutsättning för finansiell stabilitet - om än inte en tillräcklig förutsättning. En bättre stabilitet kan uppnås genom att bankerna själva bättre kan hantera störningar och kriser, bland annat genom att öka kraven på bankernas kapital och likviditet. Kostnaden för införandet av Basel III är självfallet omdebatterad då direkta högre kostnader för låntagarna måste vägas mot de samhällsvinster som uppnås vid ett robustare finansiellt system. De tjugosju länder som varit med och tagit fram det nya regelverket anser att detta är värt priset och vår uppfattning är densamma.

För det tredje är det inte bara banker som behöver få nya regler för att uppnå ett säkrare och mer stabilt finansiellt system. Det sker idag ett omfattande arbete, både globalt och i EU-kretsen, även med andra delar av finanssystemet än bankerna. Ett av många exempel är EU-kommissionens förslag till förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister. Här föreslås att företag ska föreskrivas att använda centrala motparter vid handel med OTC-derivat som är lämpade för central clearing. En sådan förändring kommer naturligtvis inte bara att förbättra genomlysningen i det finansiella systemet utan även minska aktörernas motpartsrisker vid handel med derivatkontrakt. Dessutom kommer den finansiella tillsynen att förbättras och samordnas inom EU.

Målet måste vara att fortsätta främja en finansmarknad som är livskraftig och utvecklingsbar - men också stabil. Riksbanken och Finansinspektionen tror på regleringar där det finns tydliga marknadsmisslyckanden och vår gemensamma uppfattning är att förslagen i Basel III är ett viktigt bidrag till stabiliteten. Ett mer balanserat risktagande hos bankerna kommer att minska riskerna för att bankkunder och skattebetalare än en gång drabbas.

Vänliga hälsningar
Hans Bäckström, Finansinspektionen
Sara Åhlén, Riksbanken

Tack för svar om Basel III!

Eftersom jag inte tillhör någon av de två kategorier ni vänder er emot, blir ert svar lite "goddag yxskaft". Mitt uttalade syfte var att med regleringar, särskilt med en förnyad Glass-Steagall-lag och konkursförfarande med hjälp av offentlig förvaltare, upprätthålla ett fungerande banksystem och rädda så många människoliv som möjligt från att spillas i finanskrisen.

Ni skriver att ert uppdrag är "att främja en finansmarknad som är livskraftig och utvecklingsbar - men också stabil". Så snävt ert uppdrag formulerats, skulle det kunna tillåta att finansmarknaden tillåts bli parasitär mot medborgarna och den reala produktiva ekonomin. Ert övervakningsuppdrag kan inte skiljas från nationens välfärdsmål och därmed utvecklingen av infrastrukturen, industrin och hela den fysisekonomiska basen för befolkningens överlevnad och bidrag till mänsklighetens utveckling. Om inte detta livskraftigt och utvecklas fullföljer ni inte ert uppdrag att övervaka "finansmarknaden". I en förnyad finanskris ställs detta på sin spets, eftersom man då måste välja. All produktion i världen räcker inte för att hålla uppe finansvärden som är många gånger större än världens BNP (inräknat derivaten ca 40 gånger och oräknat 12 gånger det minst halvtomma ekonomiska mått som kallas BNP).

Med Glass-Steagall försvaras affärsbankerna, och deras "normala" bankverksamhet att sköta betalningssystem handelsfinansiering, in och utlåning åt den reala ekonomin. Det görs genom en återuppdelning av finanssystemet i åtskilda "affärsbanker", "finansbolag" resp. "försäkringsbolag". Kasinot i dagens banker av tradingen med egna och kunders pengar - massförstörelsevapnen - lämnas över till finansbolagen och därmed utanför insättargarantierna för affärsbankskunderna och annat statligt stöd. På så sätt slipper staten ta ansvar för kasinot och affärsbankerna kan hållas öppna (och därmed produktion, livsmedelshantering och vitala samhällsfunktioner) även om finanssystemet befinner sig i ett systemsammanbrott. Glass-Steagall, tillsammans med ett konkursförfarande med offentlig förvaltare, är det enda som, i den pågående systemkrisen, kan hålla bankerna öppna, när vi landar i situationen att biljoner (am: trillions) av dollarvärden i finanssystemet blir värdelösa.

Banker i kris kan, om de tas i offentlig förvaltning, fortsätta med bankens löpande verksamhet och särskilt betalningsförmedlingen med insättargarantimedel, samtidigt som resten av banken fryses under den tid bankens slutgiltiga status utreds. Detta med offentlig förvaltare har Finansinspektionen och Riksgäldens chefer med rätta förespråkat de två senaste månaderna i enlighet med det som föreslogs av Banklagskommitten (SOU 2000:62) efter erfarenheterna från svenska bankkrisen 1990-94. Det är en mycket viktig korrigering av Anders Borgs och Lars Ohlys linje att nationalisera banker i kris, som innebär att enorma spekulationsförluster kan komma att övertas av skattebetalarna. Erfarenheterna från nationaliseringarna av förlusterna i Northern Rock, Royal Bank of Scotland och Lloyds i Storbritannien visar att skattebetalarna påtvingas horribla underskott och nedskärningar med den "radikala" nationaliseringsmetoden.

Basel III driver, som jag skrev, hela finanssystemet i händerna på alla de marknadsaktörer som inte är banker. Ni hävdar att Basel III är viktigt för att det reglerar "kärnan i det finansiella systemet", som är bankerna. Men ju mer hedgefonderna tar över, och de har redan den största delen av finanssystemet, desto mindre betydelse får Basel III.

Ni skriver att "det inte finns någon önskan att begränsa enskilda institut eller finansiella aktörer", men varför stöder ni en del av marknaden mot en annan, och dessutom den mer spekulativa och oreglerade mot den mer reglerade. Det främjar inte stabiliteten, utan verkar tvärtom! Nu när hedgefonderna är större och har mer makt än bankerna, så mobbar ni dessutom den svagare och, som sagt, mest skötsamma parten. Dessutom mobbar ni de stora bankerna mot de små, som har svårare att mobilisera kapital till Basel III-kraven. Dessutom mobbar ni de mindre och medelstora företagen när deras krediter dras in för att bankerna måste höja kapitalkravet.

De nya förslagen från EU-kommissionen om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister är vad jag förstått inte avsedda att definitivt införas, utan endast för att finnas i beredskap. Om så är fallet kan de inte räknas som någon reglering av hedgefonderna, motsvarande Basel III mot bankerna. Men även registrerade derivat innebär ett enormt kasino, och utan Glass-Steagall blir staten ansvarig för att detta inte brakar, om kontrollmyndigheternas uppgift bara skall vara "att främja en finansmarknad som är livskraftig och utvecklingsbar".

Jag anser att ni måste tillbaka till ritbordet. Ert svar duger inte om medborgarna skall överleva och den reala ekonomin vara livskraftig och utvecklingsbar!

Vänliga hälsningar!

Ulf Sandmark, Civilekonom
LaRoucherörelsen i Sverige - EAP