Jag fick ett email från Sourze där det stod att jag hade fått nya kommentarer på en text jag skrivit som heter "Livets viktigaste tid". Eftersom jag har gjort en paus i mitt skrivande var det länge sedan jag var inne på sidan, och har därför inte haft koll på eventuella reflektioner. När jag läste dem kunde jag inte låta bli att framtvinga ett uppgivet leende på mina läppar och kunde i samma leende konstatera att pausen jag tagit kanske blir än längre än jag hade tänkt mig.
Kanske har det med sättet att förmedla mig på som gör att jag inte nådde ända fram med mina ord, kanske handlar det bara om något som är svårt att förklara. Jag försökte i texten ge min bild av vikten att inte skuldlägga det lilla barnet för det vet inte vad skuld är. Den nedärvda skulden handlar om tidigare generationers skuld och inget vi ska ge vidare för den sätter sådana spår inför framtiden som vi inte kan ana. I en kommentar stod ordet "självömkan" och jag kan bara säga till den personen som skrivit det att hade han/hon känt mig i verkliga livet så är det något som inte riktigt stämmer in på mig. Jag är en krigare som är självkritisk och analytisk, som försöker vara objektiv och förändra dåliga vanor och mönster, men att sitta och tycka synd om mig är inte riktigt min stil.
Vad jag däremot tycker är viktigt att förmedla är den maktlöshet man kan känna som vuxen om man inte fått med sig grundtryggheten sedan barnsben. Att bli villkorslöst älskad upp genom åren och att alltid veta att man har ett hem och föräldrar som är där för en är viktigt för att sedan kunna hantera svåra situationer/kriser. I grundtryggheten får man med sig att man är ok som människa, att man duger fastän man gjort något fel, och man har tillit till sin egen förmåga.
Om man inte fått med sig den kärleken som liten är det lätt att falla igenom när tiderna blir svåra och man har en förmåga att lägga skulden på sig själv. Om existensen som liten var villkorsbaserad är det inte lätt att känna tillit till sig själv och andra när man blir vuxen. Genom att ha en inre monolog med det egna Jaget kan intellektet berätta för magkänslan att den har fel, men samtidigt kan man inte ta bort den. Man kan lära sig ett förhållningssätt där man ställer sig bredvid sig själv och berättar hur absurd känslan är och att man nu är vuxen och inte behöver känna så. Om man gör så arbetar man med sig själv och slipper stagnation, men den primitiva överlevnadsimpulsen är så väl rotad att den nog får ses som en följeslagare genom livet. Med andra ord man kan lära sig att hantera den men inte ta bort den.
Det handlar inte om att tycka synd om sig själv, utan det handlar om att man inte fått alla verktyg till att hantera livet med. Det är lätt att utdöma visdomsord över sådant man inte varit med om och det ska man självklart få göra om man tycker det är viktigt, men jag aktar mig numera eftersom jag inte har en susning om hur den andra människan mår, varför hon reagerar som hon gör och vad det är som får henne att göra det. Alla vill vi vara harmoniska och det tror och hoppas jag att de flesta är, men ibland gör sig historien påmind och då är det viktigt att få bli accepterad för den man är och har blivit.
Birgitta Stiefler, En fundersam, livsglad tjej.
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
